Gåvor, ordnar och medaljer

Fredrik Löwenhielm f d Vice Kansler och Sekreterare vid Kungl Maj:ts Orden

Definition av begreppen ordnar och medaljer

En orden är ett samfund där medlemmarna har en gemensam grundsyn på den verksamhet som orden representerar och arbetar för. Som uttryck för medlemmarnas gemenskap bär de ett eller flera likartade igenkänningstecken, som tilldelas dem av ordens ledning.

Ett ordenssällskap har en enhetlig ledning och fastställda statuter för sin verksamhet. I många fall söker ett ordenssamfund kontakt med andra samfund med liknande uppgifter i syfte att samarbeta till gemensamt bästa. Ett mycket stort antal ordenssamfund utövar humanitär verksamhet gentemot sina egna medlemmar och medmänniskor utanför samfundet.

En orden (eller ett ordenstecken) är även benämningen på en dekoration eller annan utmärkelse, som bäres i band på bröstet, om halsen eller över endera axeln. Även ordenskedjor förekommer.

Man skiljer på å ena sidan officiella och erkända ordnar (ordenssamfund) och å andra sidan sådana som inte är officiella och erkända. Till den förstnämnda kategorien hör i den kristna världen ordnar som står under ledning eller beskydd av påven, en statschef eller någon internationell organisation. Dessa samfunds ordenstecken har i regel korsform. Den andra kategorin är antalsmässigt mycket stor och har vitt skilda verksamhetsområden. Huvuddelen av dessa har, liksom de officiella, tagit på sig någon samhällelig uppgift. Dock finns det tyvärr ett antal som ägnar sig åt mer eller mindre kriminell verksamhet. Av dessa har flera avslöjats som burit dekorationer som varit till förväxling lika sådana som tillhör officiella ordnar.

Sedan gammalt brukar man benämna de statliga officiella ordnarna riddarordnar och medlemmarnas ordensvärdigheter officer, riddare och kommendör.

Vid sidan om och som komplement till ordensväsendet används medaljer som belöningsmedel. Dessa har i regel icke korsform utan är runda eller ovala metallstycken. De bäres liksom ordenstecken i band eller kedja.

Såväl officiella ordnar som medaljer används som belöningar till statens egna medborgare och till utlänningar för insatser till samhällets bästa samt framstående insatser under krig eller i internationellt fredsbevarande och humanitärt arbete.

Utmärkelser i äldre tider

Redan människor i mycket gamla kulturer kände behov av att ge beröm och att tacka genom belöningar. Sådana kunde mottagaren ofta bära synliga. Jägar- och nomadfolk smyckade sina vänner och sig själva efter en framgångsrik jakt med symboler, t ex djurtänder, horn, klor, pälsverk och fiädrar. Även döda pryddes med sådana smycken. År 1971 fann man en ung kvinna i en grav i Visby från tidig bronsålder. Vid gravläggningen hade man lindat ett smalt band flera varv runt henne. I bandet hängde ett hundratal hörntänder av säl.

Utmärkelser av här nämnda slag har levt vidare i vår värld inte blott hos naturfolk utan även hos åtskilliga högt civiliserade kulturer.

Utmärkelser för framstående insatser till samhällets bästa, för tapperhet i strid och som höghetstecken utvecklades allmänt under antiken icke minst i faraonernas Egypten och i det romerska imperiet. Bland gravfynden kan nämnas pansarskjortor, huvudkransar, halskedjor, arm- och fingerringar. Ett vackert exempel från Egypten återfinns i berättelsen i 1 Mos. 41:42 om hur Farao utnämnde Josef till sin ställföreträdare och som ett tecken på hans nyvunna värdighet hängde en guldkedja om hans hals.

Det romerska krigsbefälet hade armringar som utmärkte deras befälsställning. För duglighet och tapperhet kunde de även få särskilda utmärkelsetecken. De romerska arméernas högsta befäl bar som rangtecken en dolk och förde vimpelförsedda stänger som kommandotecken. Varje högre förband utmärktes genom en kommandofana eller ett kommandostandar. Förband som särskilt utmärkt sig i strid kunde tilldelas en lagerkrans i metall att fästa på förbandets kommandostång. För enskilda soldater och befäl fanns tapperhetsutmärkelser i form av fingerringar, halskedjor och prydda hjälmar. Heders- och rangtecken fanns i det romerska riket även för högre civila ämbets- och tjänstemän, för tempelpräster och fö^r framträdande representanter för de folkvalda.

Under århundradena kring vår tideräknings början utvecklades kunskaperna och förmågan om smide i ädla metaller, slipning av juveler och om pärlor. I bilder och genom gravfynd kan man se att kvinnor som prydnad bar utsökt vackra juvelerararbeten.

Utvecklingen under vårt första årtusende visar allmänt ett stort intresse för smycken, andra prydnader, utmärkelse- och rangtecken samt även symboliska tecken för samhörighet och gemenskap. Senare under första årtusendet börjar riddarväsendet och adelskapet att användas av konungar och furstar för att belöna underlydande vasaller och andra. Riddarna dubbades av fursten och begåvades ofta med sporrar, svärd och vapensköld. Som särskilt belöningstecken användes halskedjor. Även rangtitlar kom alltmer i bruk såväl inom adeln som i den statliga administrationen och i rättsväsendet.

De andliga ordnarna inom kristenheten

Huvuddelen av det första årtusendet av vår tideräkning karaktäriseras i Västerlandet av stora folkrörelser, långvariga krig och det tidigare ledande romarrikets delning, splittring och förfall. Staten lade en tung hand över ekonomi, handel och hantverk. Den enskildes frihet minskades och den medborgerliga ansvarskänslan begränsades. Till det kom att sederna förföll, den självständiga skaparkraften och den allmänna bildningen gick tillbaka.

På ett område tillkom dock under romarrikets senare tid något nytt och löftesrikt, nämligen religionens och främst kristendomens utbredning och goda inflytande på människorna. Från 400-talet tillväxte den kristna kyrkans makt och blev ett självständigt samfund vid sidan av de världsliga staterna.

Den germanska folkvandringen och hunnernas inträngande i Europa förorsakade stor förödelse och en stor förändring av västvärldens kultur och samhällsordning. Sedan hunnerstormen bedarrat byggde germanerna upp en rad nya riken främst i södra och västra Europa. I särskilt mellersta och sydöstra Europa bosatte sig ett antal slaviska folk som ursprungligen kom från Asien.

Trots dessa stora förändringar till följd av de germanska och slaviska folkvandringarna bevarades och utvecklades den kristna kyrkan och den fick i påvedömet i Västerlandet en stark sammanhållande kraft. I Österlandet däremot blev patriarkerna i Konstantinopel och Alexandria den romerske påvens medtävlare. År 1054 delades kyrkan i en romersk-katolsk och en grekisk-ortodox gren, vilka sedermera gått skilda vägar, men båda behållit en kristen grundsyn. Patriarkerna blev dock icke påvens motsvarighet i det östromerska riket. Så länge detta bestod låg den högsta makten över kyrkan hos den östromerske kejsaren. De senare århundradena av det första tusentalet ägnade de kristna kyrkorna i hög grad åt mission, organisation av den kyrkliga verksamheten och kyrkobyggande. Missionen riktades i princip på två sätt: dels mot statscheferna och samhällenas ledare, dels mot de små och fattiga.

Ett utflöde av den kristna trosuppfattningen var upprättandet av klosterväsendet. Början gjordes i Egypten där ett antal eremiter slöt sig samman och bosatte sig i en gemensam bostad. Klosterväsendet spred snabbt till Västerlandet, där munken Benedikt av Nursia, Benediktiner-sig ordens grundare, anlade det första klostret, Monte Cassino, omkring åt 529. Han införde en klosterregel, som främst innebar att munkarna skulle förbinda sig till lydnad, fattigdom och kyskhet och att under sitt liv i träget arbete inom klostrets område. I klostrens religiösa uppgift ingick främst själavård samt att ge fattiga, sjuka och svaga vård och skydd och att i tider av oro och krig skapa en fristad åt förföljda och flyktingar. Benediktincrorden är den äldsta, ännu levande andliga orden, Den följdes av ett stort antal klosterordnar särskilt i början av det andra årtusendet. Bland dessa kan nämnas Cistercienserorden, som var den första som byggde kloster i Sverige. Under 1200-talet framträder tiggarordnarna – Franciskaner, Dominikaner och Augustiner. Bland nunneordnarna kan nämnas S:ta Klaraklarissorna – med kloster bl a i Stockholm. På svensk grund skapades Birgittinerorden.

Under de senare århundradena av det första årtusendet skapar Karl den store ett nytt västerländskt kejsardöme, som dock upplöstes efter hans död. Tre nya riken uppstod: Tyskland, Frankrike och Italien. I norra Europa genomfördes folkvandringar i form av vikingatågen, som ödelade stora områden, men nordborna visade sig snart mottagliga för kultur och kristendom. I Ryssland införde vikingarna en viss grad av samhällsordning.

Till denna tid hör även Mohammed och hans lära, islam. Religion och politik gick här hand i hand. Araberna greps av läran och genomförde erövring av ett stort antal länder i Asien, häribland Syrien och Palestina. Erövringarna fortsatte i Norra Afrika och därefter med Spanien. I det stora arabiska väldet kom islam att bli en helig religion och arabiskan ett världsspråk. Den arabiska kulturen kom att visa sig framgångsrik i flera hänseenden, inte minst i fråga om en gemensam grundsyn på statens och rättsväsendets organisation, ekonomi, hälso- och sjukvård samt teknisk utveckling.

Det grekisk-ortodoxa klosterväsendet begränsades genom islams utveckling. I motsats till västerlandets många klosterregler har den ortodoxa kyrkan endast en som blev normgivande. Den skapades på 300-talet av biskopen Basilius den store.

Det kristna klosterväsendet utmärktes av att medlemmarna bar likartade dräkter och symboliska tecken, som visade vilket ordenssamfund de tillhörde. Dessa ordnars legitimitet garanterades av påven som fastställde deras regler och statuter. Som svenskt exempel kan nämnas Birgittinerorden, vilken enligt påvens beslut hade att följa augustiniregeln som byggde på den främste kyrkofadern S:t Augustinus skrifter. Birgittinerordens ordenstecken blev och är alltjämt ett malteserkors ställt på ett brinnande hjärta.

Flera andliga ordnar inom såväl den katolska som den ortodoxa kyrkan tilldelade sina ordenstecken ej blott till sina egna munkar och nunnor utan även till tjänande bröder och andra lekmän som gjorde samfunden särskilda tjänster.

De andliga riddarordnarna

Det andliga ordensväsendet följdes under korstågstiden av ett ordensväsende, som grundades på 1100-talet och därefter av ett antal riddarsamfund. Dessa kom att benämnas andliga riddarordnar. De utgjordes av fromma bröderskap, som utbildade sig i krigets värv för att stödja och försvara den kristna tron och bekämpa den kristna kyrkans fiender. Medlemmarna ägnade även tid åt att upprätta kloster, som innefattade vårdhem och sjukhus och att där leda arbetet. I grunden var de munkar, som avlagt de tre klosterlöftena om lydnad, fattigdom och kyskhet. Härtill avgav de ett fjärde löfte om att försvara kyrkan och att omhänderta och skydda fattiga och sjuka. De flesta andliga riddarordnarna hade ordenstecken i form av ett fyrarmat kors på hjälm, dräkt och rustning, vilket symboliserade de fyra ordenslöftena. Korsarmarna var i flera fall försedda med två spetsar. De åtta spetsarna symboliserade de åtta saligprisningarna i Jesu bergspredikan (Matt 5:3-11) liksom de åtta riddardygderna: trofasthet, fromhet, frikostighet, tapperhet, dödsförakt, hjälpsamhet mot fattiga och sjuka, hederskänsla samt vördnad för kyrkan.

Det första korståget anträddes år 1096 och hade föregåtts av en omfattande värvningskampanj i Ost- och Sydeuropa, som igångsattes av påven Urban II i samband med ett kyrkomöte i Clermont i Frankrike år 1095. De kristna trupperna i det byzantinska riket hade lidit svåra nederlag mot de österifrån invaderande seldjukiska turkarna, som snabbt spred sina beridna skaror väster- och söderut. De intog Jerusalem år 1077 och profanerade de heliga kristna platserna i de erövrade länderna, särskilt i Palestina. Kejsar Alexios I i det östromerska riket begärde stöd och hjälp av påven i denna för de kristna svåra tid.

Sedan folkvandringarna upphört och nya statsbildningar uppstått i södra och västra Europa kom den kristna världen att ställas inför nya uppgifter. Den allt starkare och fast organiserade kyrkans inflytande ökade och den feodala samhällsordningen som byggde på riddarväsendet kom att gemensamt sträva mot nya mål, som krävde stora insatser för att befria det heliga landet, att slå ned de österifrån invaderande arméerna, att återställa den kristna Orienten och att omvända hedningarna till den kristna tron.

Mötet i Clermont resulterade i en omfattande internationell mobilisering av riddare med deras underlydande. Det skapades en korsriddarhär, som drevs av en stark kristen trosglöd. Kriget blev en helig plikt med stöd av påven som kristenhetens främste ledare.

Det första korståget resulterade i att Jerusalem återerövrades år 1099. Av staden och dess omgivningar skapades Konungariket Jerusalem med fransmannen Gottfrid av Bouillon som den förste regenten.

Alltsedan 1040-talet verkade ett samfund i Jerusalem som hade tagit till uppgift att ta hand om och stödja kristna pilgrimer, som kom till det Heliga landet. Samfundet hade grundats av köpmän från den italienska staden Amalfi. De upprättade ett härbärge och ett sjukhus i Jerusalem för pilgrimerna. Samfundet hade tagit namn efter sin skyddspatron Johannes Döparen. Samfundet kunde, om än med svårighet, fullgöra sina åtagna uppgifter även under den seldjukiska ockupationen av Jerusalem. Dessa fromma bröder, benämnda hospitalbröder, var föregångare till Johanniterordens riddare och övriga medlemmar. De bar det fyrarmade korset med åtta spetsar, som sedan skulle bli Johanniterordens igenkänningstecken. Inom konungariket Jerusalem kom hospitalsbröderna att utvidga sin humanitära verksamhet.

Sjukhuset som tog emot patienter oavsett ras och social ställning blev välkänt i Västerlandet och mottog efter hand stora donationer därifrån. Åtskilliga riddare kvarstannade i Jerusalem och dessa kom tillsammans med hospitalsbröderna att bilda en gemensam organisation, som från sekelskiftet 1000—1100 tog som uppgift att vara både en militär skyddstrupp åt kungamakten och ett skydd och stöd åt de stora skaror pilgrimer, som alltjämt sökte sig till det Heliga landet. År 1113 gav påven organisationen en ställning som andlig riddarorden med egen författning, där bland annat angavs att påven hade en ledande funktion. Orden kom att benämnas Johanniterorden.

Sedan Jerusalem år 1187 åter hade fallit i muhammedanernas händer, flyttade ordens ledning till hamnstaden Akka och när även detta, korsfararnas sista hemvist i det Heliga landet, år 1291 gått förlorat, fick orden först en kort tid en fristad på Cypern och sedan på Rhodos. Trots stor tapperhet måste Johanniterna år 1522 överlämna detta fäste till turkarna och efter några års hemlöshet fick orden år 1530 av Kejsar Karl V Malta som besittning med förpliktelse att kämpa mot turkar och sjörövare i Medelhavet. Under växlande öden höll sig orden kvar på Maltaöarna till år 1798, då orden fördrevs därifrån av fransmännen under Napoleons ledning. Konung Gustav IV Adolf erbjöd år 1806 Gotland åt orden som vistelseort, ett projekt som dock förföll. Efter Maltas erövring har ordens stormästare sedan år 1834 haft sitt säte i Rom och såsom suverän stat har orden egna sändebud vid ett 50-tal stater runt om i världen.

Orden var indelad i åtta “tungor” eller språkområden varav tre i Frankrike, två i Spanien och en i vardera Italien, England och Tyskland. Den tyska tungan med huvudsäte i Brandenburg utsträckte redan på 1100-talet sina intressen även till de nordiska länderna. Ordensprovinsen Dacia som tillhörde den tyska tungan omfattade de tre skandinaviska länderna och hade sin ledning i klostret Antvorskov på Själland. Ett svenskt johanniterkloster upprättades omkring år 1180 i Eskilstuna. Till klostret byggdes ett sjukhus och ett vårdhem för äldre människor. Härutöver utövades en omfattande socialvårdande verksamhet. Klosteranläggningar lydande under Eskilstuna upprättades på 1350-talet i Stockholm (Helgeandsholmen) och på 1400-talet vid Kronobäck, norr om Kalmar. Det är icke känt om johanniterriddare utbildades i Sverige. Bidragsgivare från alla sociala kategorier stödde klostren med gåvor i form av gårdar och penningmedel. Johanniterna verkade med stor framgång till år 1527 då Gustaf Vasa drog in de flesta svenska klosters egendomar till staten, bland dessa mer än 200 gårdar tillhörande johanniterklostret i Eskilstuna.

Reformationen medförde att Johanniterorden kom att delas i två grenar, en katolsk som benämndes Malteserorden och en evangelisk som behöll namnet Johanniterorden. De i Nordtyskland skapade protestantiska ordensavdelningarna kom att ställas under beskydd av furstarna i området. I Storbritannien upprättades en anglikansk Johanniterorden först på 1880-talet. Den fick underavdelningar inom samväldets stater och i USA. Under 1900-talets första årtionden instiftades Johanniterridderskap i Nederländerna, Sverige, Schweiz, Frankrike och Ungern. De fem sistnämnda utgjorde från början underavdelningar av den tyska Johanniterorden. Efter andra världskrigets slut blev ridderskapen i Nederländerna och Sverige helt självständiga Johanniterordnar med sina statschefer som höga beskyddare. De nämnda åtta protestantiska Johanniterordnarna grundade år 1961 ett samarbetsorgan med namnet Johanniteralliansen. Dess valspråk är “Pro Fide, Pro Utilitate Hominum” (För tron, för mänsklighetens bästa).

Johanniter- och Malteserordnarna firade år 1999 sitt 900-årsjubileum. De är världens äldsta organisation för sjukvård och social verksamhet. Deras tidigare omfattande stridsuppgifter hör sedan 200 år tillbaka till historien.

Bland andra andliga riddarsamfund kan nämnas Svärdsriddarorden, som grundades av Biskop Albert av Riga år 1202 till skydd för den unga tyska kolonien i Livland och för kristendomens utbredning. Såsom fullt självständig blev Svärdsriddarorden av kort varaktighet. Den uppgick redan år 1237 i Tyska orden såsom dess livländska gren. Tyska orden i Livland behärskade sedan de s k östersjöprovinserna under tre århundraden eller till år 1562, då orden upplöstes och dess besittningar fördelades mellan Polen, Sverige, Danmark och Ryssland. I det svenska ordensväsendets historia har Svärdsriddarorden eller Svärdsbröderna av Tyska orden spelat en roll såsom i viss mån föregångare till vår nuvarande Svärdsorden. Tyska orden spelade en viktig roll i slutet av 1300-talet. Orden erövrade då Gotland och återställde ordningen på ön som allvarligt försämrats av digerdöden och Valdemar Atterdags ockupation. År 1408 återköpte unionsdrottningen Margaretha ön genom att betala 9000 “rosennobler” – “Gotlands lösen”.

Den 70 år efter Johanniterorden år 1119 stiftade Tempelherreorden har fått namn av sitt högkvarter i Jerusalem, som ansågs ligga på platsen för Salomos tempel. Inom denna orden bar riddarna och de andliga medlemmarna en vit ordensdräkt som utmärktes med ett kors av rött kläde på manteln. Även tempelherrarna hade internationell karaktär och förvärvade rika besittningar i flera länder. Genom dessa förbindelser fick orden ett stort ekonomiskt inflytande. Ordens penninghandel väckte emellertid överdrivna föreställningar om dess rikedom och alstrade hat och avund, som i förening med politiska ränker påskyndade ordens fall. I Frankrike, där den spelat sin största roll, blev den föremål för en mängd anklagelser, och orden upplöstes år 1312 av påven. Den siste stormästaren och ett 60-tal riddare förklarades för kättare och brändes på bål. Det är märkligt att tempelherrarna i modern tid fått ge namn åt den internationella Godtemplarorden och att en icke erkänd Tempelherreorden vunnit insteg i flera stater, bl a i Skandinavien och Finland.

Som äkta arvtagare till Tempelherreorden instiftades år 1318 ett andligt ridderskap med namnet Kristusorden i Portugal. Denna orden är numera uppdelad i två grenar, en portugisisk och en påvlig.

En annan andlig riddarorden som alltjämt fortlever är Heliga Gravens Orden, som räknar sitt ursprung från Konungariket Jerusalems tid. Bland riddarna från äldre tid kan bl a nämnas den heliga Birgittas son Birger Ulfsson, som följde sin moder på hennes pilgrimsfärd till Jerusalem, där han år 1372 slogs till riddare.

Bland de riddarordnar som kämpade mot morerna på iberiska halvön kan nämnas Alcantaraorden, grundad år 1156 och Sankt Jakobsorden, grundad år 1170. En legend berättar att aposteln Jakobs kropp fördes av änglar till Santiago de Compostela och jordades där. Han blev Spaniens skyddspatron och en pilgrimsfärd till hans grav är att jämföra med en färd till Jerusalem. Det svärd med vilket han avrättades och pilgrimssnäckan har blivit viktiga kyrkliga symboler som pryder Sankt Jakobsorden. Orden fortlever under den spanske konungens beskydd.

De furstliga ordnarna och de statliga förtjänstordnarna

Under århundradena kring år 1000 hade en rad suveräna statsbildningar med furstlig ledning växt fram. Under fursten fanns en feodal ordning med de främsta stormännen som länsherrar. Fursten — konungen — var den högste länsherren och han hade en betydande politisk och andlig makt. De främsta stormännen var även härförare och de fick, efter hand som ett adelsväsende började genomföras, titlar som hertigar, grevar och baroner.

Inom länen var riddarväsendet uppbyggt och detta garanterade i sin tur tillgång till stridande rytteri. Konungen var även den högste domaren i sitt län samt kyrkans och de svagas och värnlösas särskilde beskyddare. Han var även vårdare av den inre freden. För riddarna fanns även en särskild uppgift, att vara höviska och omtänksamma mot kvinnorna.

Till organisationen hörde även hov, som i kontrast till de andliga riddarordnarnas sobra livsföring, ofta fick en prägel av pomp och ståt. Till det furstliga livet hörde även upprättande av ett gille, som stod under suveränens personliga ledning. Varje gille hade sin speciella kristna skyddspatron och höll sina sammankomster i någon ansedd helgedom. Unga män kunde under högtidliga former upptagas som medlemmar i gillet. De unga dubbades och mottog en halskedja som tecken på sin nyvunna värdighet. Dessa gillen kom efterhand att verka som ordenssamfund och utgjorde för suveränen ett medel att till sin person knyta landets förnämsta och mest inflytelserika män till stöd och medverkan i furstens strävan efter en fast statsbildning. Kedjorna var vackra arbeten i ädla metaller och pärlor och försedda med furstens emblem. Ett av de äldsta världsliga ordenssamfunden är den av Konung Edvard III av England år 1348 instiftade S:t Georgsorden, som i regel benämns Strumpebandsorden. Andra sådana furstliga ordenssamfund är den italienska Annunziataorden (1362) och Gyllene skinnets orden (1429) i Spanien och Österrike och den danska Jungfru Maria orden (1464), vars namn efter reformationen ändrades till Elefantorden, samt S:t Mikaelsorden instiftad år 1469 av den franske konungen Ludvig XI. Den senare orden var den första utländska orden som innehades av svenska konungar i nyare tid, nämligen Gustav Vasa och Johan III.

Flera av dessa under medeltiden instiftade kungliga riddarordnar fortlever alltjämt som de främsta statliga ordnarna. De har i regel ett mycket begränsat antal medlemmar och används som högsta utmärkelse för medborgerlig förtjänst eller som de förnämsta internationella artighetsbetygelserna. Till denna höga klass av ordnar med medeltida ursprung har senare lagts andra, såsom ryska S:t Andreasorden, inrättad av Peter den store år -1698, preussiska Svarta Örnsorden instiftad av Fredrik I år 1701 och den svenska Serafimerorden instiftad år 1748.

För belöning av andra förtjänster blev det under 1500- och 1600-talen vanligt att furstarna utdelade smycken eller medaljer avsedda att liksom ordnarna bäras i kedja eller silkessnodd om halsen. För samma ändamål inrättades år 1693 i Frankrike av Konung Ludvig XIV en särskild orden, vilken bar Ludvig den heliges namn. Den avsågs som belöning för militära förtjänster och är den första av de statliga förtjänstordnarna. Ludvig den heliges orden var indelad i tre grader, storkors — endast 8 medlemmar, kommendörer — 24 medlemmar och riddare av obegränsat antal. Exemplet följdes sedan av det ena landet efter det andra. Det var naturligt att man även beträffande dessa ordnars organisation och former upptog de medeltida förebilderna. Statschefen var sålunda stormästare. I viktiga frågor rådförde han sig med ett ordenskapitel. För styrelse och förvaltning fanns kansler, sekreterare, skattmästare, härolder m fl tjänstemän. Fram till 1800-talets mitt bar ordensriddarna i ordenskapitlen och vid särskilt högtidliga tillfällen såsom kröningar, kungliga bröllop och begravningar, en särskild ordensdräkt. Detta bruk förekommer ännu på sina håll, bl a i Storbritannien.

Ordenstecknet bars ursprungligen i en runt halsen eller över axlarna lagd kedja, vilken under 1500-talet till daglig dräkt och i fält började utbytas först mot en svart silkessnodd, sedan mot ett sidenband i ordens färg. Att bära ordenstecknet i band om halsen var emellertid särskilt i fält förenat med praktiska olägenheter, varför man under 1600-talet övergick till att för lekmän bära den i ett sidenband över axeln, “en écharpe”. Andliga ordensinnehavare bar dock alltjämt sin orden i band kring halsen. Samtidigt med denna förändring tillkom kraschanerna, efterbildningar av korset på de andliga riddarordnarnas kappor. Med de statliga förtjänstordnarna tillkom de mindre ordenstecknen, vilka bars i ett smalare band i knapphål eller på bröstet. Riddarna med stora korset av den ovan omtalade franska Ludvig den heliges orden bar tecknet i band över axeln samt kraschan. Kommendörerna bar det på samma sätt men utan kraschan och riddarna ett mindre ordenskors i smalare band på bröstet. I Sverige instiftades år 1748 två kungliga förtjänstordnar — Svärds- och Nordstjärneordnarna. År 1772 tillkom Vasaorden.

I föregående avsnitt har utvecklingen av nationalstaterna och deras konungamakt redovisats. Vidare har kyrkans starka inflytande understrukits. Inom staterna genomfördes en skiktning av innevånarna, som kan benämnas stånd. Feodalväsendet präglade under den yngre medeltiden staternas inre ordning. Vasallväsendet och inrättandet av ett riddarväsen var karaktäristiskt för tiden. I fråga om konungarnas behov att ge belöningar till främst sina trogna vasaller gällde detta främst i form av gods och gårdar. Efter hand under medeltidens senare del blev det för statscheferna en tung börda att utdela jord som belöningar. Man sökte då andra vägar, främst hos de större makterna på kontinenten, och fann att ett ordensväsen med nära knytning till furstens person var en fullgod ersättning.

Ordensväsendet uppkom ur de furstliga ordensgillena, s k sodalicier, med innebörd att främja gemenskap och sammanhållning genom att mottaga och bära av fursten instiftade ordenstecken. De goda erfarenheterna från de andliga riddarordnarna kom att utnyttjas av furstarna. De furstliga ordensgillenas verksamhet leddes av fursten personligen och stöddes av kyrkan, som regelmässigt utsåg en framstående representant som medlem av gillena. Statuterna fV;r instiftade katolska ordenssällskap underställdes Påvens prövning och godkännande.

Sverige följde den europeiska utvecklingen, dock tidsmässigt senare och i en långsammare takt. Även konungarna i vårt land gav gåvor i form av gårdar till sina underlydande, särskilt till stormannafamiljerna. Det fanns också gillen med halvt religiös prägel, bland dem den Heliga lekamens gille som instiftades på 1400-talet. Som medlemmar antogs bröder och systrar av alla stånd; ingen som fört en oförvitlig levnad och som erlade den fastställda avgiften kunde bli utesluten. Gillets förnämsta ämbetsman var åldermannen och han skulle vara präst. Några ordensgillen är dock ej kända i Sverige. Det finns dock flera exempel på att konungarna fram till Gustav II Adolfs tid som belöning gav stormän, riddare och adelsmän en kedja i guld eller silver. I vissa fall fanns det en medaljong prydd med någon kristlig symbol Rist i kedjan. Den var dock ingen egentlig orden i vedertagen mening.

Belöningväsendet i Sverige under medeltiden och nya tidens början

Samhällsutvecklingen i Sverige under medeltiden följde som tidigare angetts samma huvudlinjer som på kontinenten, dock avsevärt senare. Sverige var knappast helt kristnat förrän under 1100-hundratalet. Den världsliga utvecklingen gick ännu långsammare. Sverige bestod länge av ett antal självständiga landskap, som styrdes av stormannasläkter och lagmän. Visst samarbete pågick dock över gränserna. Konungamakten var svag under hela den äldre medeltiden. Sveakonungen valdes i Uppsala (Mora stenar) och företog därefter en eriksgata till götalandskapen, där han fick avge försäkringar om att följa där gällande lagar. Om så skedde kunde konungen “dömas” att vara regent även där.

Det feodala systemet började införas under 1200-talet. Konungen blev högste länsherre och ledarna för stormannasläkterna hans vasaller. De ingick också tillsammans med de högsta kyrkliga företrädarna, d v s biskoparna samt lagmännen, i rådslag hos konungen, en institution som så småningom kom att benämnas rådet. Konungen hade det högsta ansvaret för bönderna eller allmogen, vars inflytande var påfallande starkt. Man kan icke jämföra allmogens ställning i Sverige med förhållandet i t ex Danmark, där bönderna länge levde under trycket av livegenskap. Stormannasläkterna kunde genom sina omfattande jordinnehav, som tidigt undandrogs beskattning, utöva inflytande inte blott i det egna landskapet utan även i riksstyrelsen. Man tog också intryck från utlandet genom att upprätta egna hirder, d v s ryttarstyrkor. Detta förhållande medförde större eller mindre fälttåg mot motståndare. En annan faktor var att stormännen lärde känna riddarväsendet och vad detta innebar av att icke blott tillhöra ett beridet krigsförband utan även på grund av kyrkans inflytande en ny livsstil och nya ideal: människokärlek, fridsamhet och omtänksamhet om kvinnor, fattiga och sjuka. Kyrkans ställning stärktes och den fick genom testamenten och på andra sätt allt fler jordegendomar att förvalta.

Birger Jarls andre son Magnus (Ladulås) blev en konung, som genom klokhet och fasthet gjorde sig väl känd i rikets styrelse. Han skapade ett råd för att avgöra frågor som rörde hela riket, Han fullföljde även sin faders lagstiftningsverksamhet. På ett herremöte på Alsnö (Adelsö) förnyades Birger Jarls fridslagar och fastställdes regler för rusttjänsten d v s krigstjänst till häst. Envar som kunde göra sådan tjänst åtnjöt frälse, d v s skattefrihet för sig och sina gods. Det nya rytteriet blev en särskild krigarklass, ett frälsestånd. Frälset blev ett enhetligt adelsstånd och en krigarklass vars medlemmar var jämbördiga och beklädde alla viktigare ämbeten. Genom Alsnöstadgans bestämmelser om rusttjänst upphöjdes en mängd ofrälse till personligt adelskap om de kunde ställa en beväpnad ryttare till konungens tjänst. De stormannasläkter som kunde sätta upp ett större antal ryttare började nu att betrakta frälset som en ärftlig rätt. Detta i sin tur var grunden tör en ärftlig adel. Riddarväsendet kom under Magnus Ladulås tid att helt genomföras. Riddarna fick heta herrar och bära gyllene sporrar. De utnämndes av konungen och avgav en ed att uppträda såsom kristna och riddersmän. Man känner några exempel på att konungen som ett höghetstecken hängde en kedja på särskilt rangmässigt stora herremän. Dessa kedjor var dock ej att anse som ett ordenstecken.

Inom riddarklassen intog svennerna eller väpnarna en lägre grad. De hade dock rättigheter såsom frälse. Man kan från 1200-talets slut tala om en högadel som ägde ärftligt adelskap och en lågadel, som endast ägde personligt adelskap. Under de följande århundradena kom även representanter för lågadeln att på olika sätt förvärva ärftligt adelskap. En frälseman som upptogs i riksrådet eller slogs till riddare för sin militärt framstående gärning kunde få ärftlig adelskap. Det bör observeras att det under långa fredsperioder och som en konsekvens av digerdöden (1350) blev ont om riddare. Från 1400-talets början känner vi till att konungar och riksföreståndare utdelade frälsebrev med målade vapen till de frälsemän som upphöjts till personligt adelskap. Brevet gällde ursprungligen så länge den adlade kunde fullgöra rusttjänst. Efter hand kom breven dock att gälla på livstid.

Det har av flera svenska och utländska historiker hävdats att de riddare, som mottagit en kedja som ett särskilt tecken på framstående duglighet och som utmärkelse till innehav av ett högt ämbete härigenom skulle ha upptagits som medlem av någon svensk orden. Det har av flera framförts att kedjan bestod av änglahuvuden. Vid det riddarslag som ägde rum vid Konung Hans kröning i Stockholm 1497 finns det en uppgift om att konungen utdelade en guldkedja med änglahuvuden till en dansk man, ej till någon svensk. Det är möjligt att detta gav idén till de kedjor med liknande emblem som Erik XIV utdelade vid sin kröning år 1560. Det finns inga dokumentariska belägg för att dessa kedjor skulle vara knutna till ett ordenssamfund. Allt talar för att utmärkelser av denna art endast gavs till särskilt framstående riddare.

De franska författarna Mennenius och Favyn uppger i början av 1600-talet i sina skrifter om riddarordnar att Sveriges forna konungar “stiftat en serafimerriddarnas orden med Guds bild eller IHS i ordenstecknet”. Illustrationer i de franska historikernas skrifter visar det svenska riksvapnet omgivet av en kedja med änglahuvuden och patrialkalkors. Uppfattningen var att ett sådant ordenssamfund skulle ha påbörjats redan under Konung Magnus Ladulås tid. Svenska historiker godtog länge denna syn på svenskt ordensväsende. Erik Dahlberg hade i Suecia antiqua en bild av denna föregivna orden liksom även författaren Henrik Rosenstierna i en bok år 1748. Följden av dessa åsikter blev att Serafimerorden icke instiftades år 1748 utan “återupplivades och förnyades”. Den fortsatta forskningen sedan 1700-talets senare del har emellertid inte funnit något stöd för att det skulle ha funnits något egentligt officiellt kungligt ordensväsende i Sverige före år 1748. De kedjor som furstarna i Sverige i äldre tider själva bar och även utdelade till särskilt betrodda män var att anse som ridderliga hederstecken. Det fanns emellertid tidiga ansatser till ett officiellt ordensväsende.

Första gången en inhemsk kedja har karaktär av en ordenskedja i ‘Vårt land är under Konung Erik XIV:s tid. Av samtida porträtt framgår att konungen bar en kedja sammansatt av änglahuvuden och vasar, i vilken hängde en oval medaljong med en bild av Frälsaren. På några bilder bar han endast medaljongen i ett smalt band. Huruvida konungen tilldelade andra denna dekoration är ej känt, men av hans brevväxling framgår att han hade för avsikt att förläna den franske konungen densamma. Den betecknas sedan gammalt med namnet Salvatorsorskedjan. Några statuter är dock icke kända. Salvatorskedjan förekommer även omkring riksvapnet på mynt från år 1561, i konungens sigill och på hans s k fridstecken.

Att döma av bevarade räkenskaper torde Konung Johan III ha utdelat kedjor av växlande utseende. Själv förekommer konungen avbildad bärande om halsen en guldkedja av ovala länkar, i vilken hänger en fyrsidig medaljong innehållande en bild av Frälsaren omgiven av en ram bildad av fyra slipade stenar alternerande med fyra keruber. Under det hela hänger en droppformig pärla. Kring riksvapnet i Konung Johans sigill förekommer en större och rikare utformad kedja med en något avvikande medaljong. Denna kedja är bildad av krönta lagerkransar hållna av ett upprest lejon med lyftat svärd, alternerande med krönta vasar, ur vilka änglahuvuden uppstiga. Längst ned avslutas kedjan med två änglar, som håller en oval medaljong med en bild av frälsaren, och under denna medaljong hänger en bild av lammet med korsfanan. Denna dekoration brukar kallas Agnus Dei-kedjan. Kedjan pryder också Konung Johan III på gravmonumentet i Uppsala Domkyrka. Ej heller denna dekoration har några kända statuter.

Från Konung Sigismunds tid finns ingen antydan om instiftande av någon svensk orden. Från Konung Karl IX:s regering är en praktfull kedja med tillhörande dekoration bevarad i original; den finns i Livrustkammaren. Den har formen av en heraldisk sol, d v s ett mittstycke, från vilket sexton strålar utgå. På mittstycket är graverat namnet JEHOVAH med hebreiska bokstäver, varför man talar om Jehovah-kedjan. Solen är omgiven av en grönemaljerad lagerkrans. Kedjan med dess dekoration har en rik utformning. I kedjan ingår en heraldisk figur, som utgöres av två händer och som äro förenade i ett handslag, men samtidigt hålla om en vase. Denna figur alternerar med länkar av infattningar till bergkristaller. Kungen torde själv ha burit denna dekoration, vilken tillverkats i Stockholm år 1606, men man känner intet fall, där han förlänat kedjan åt någon annan, ej heller finns några kända statuter. Karl IX:s kedja var utställd i Washington och senare i Minneapolis år 1988 då Sverige på en mängd olika sätt sökte visa upp vårt lands förmåga i fråga om bl a musik, teater, dans, konst och teknik.

Konung Gustav II Adolf är själv avbildad bärande en rikt sirad kedja, och det är också bekant att han utdelat kedjor, i vilka en medalj med hans eget porträtt var fästad. Hans efterlämnade drottning Maria Eleonora utdelade efter konungens död till några av kungaparets vänner en dekoration i form av ett krönt hjärta, visande på ena sidan en bild av en på en bår stående likkista med initialerna GARS (Gustavus Adolphus Rex Sueciae) och omgiven av en latinsk inskription. Det torde vara korrekt att denna dekoration är att anse som ett minnestecken snarare än ett ordenstecken.

Frågan om instiftandet av en statsorden blev emellertid aktuell inför Drottning Kristinas kröning år 1650, möjligen med hänsyn till att hon som kvinna inte kunde dubba riddare i egentlig mening. Den 2 augusti 1650 höll drottningen ett anförande i rådet i vilket hon föreslog instiftandet av en orden, för vilken hon själv gjort upp en plan. Denna orden kom dock aldrig till stånd, efter vad det sägs på grund av motstånd från Axel Oxenstiernas sida.

År 1653 tog drottningen emellertid saken helt i egna händer och instiftade en orden med namnet Amaranterorden. Det var brukligt att trettondedagen vid hovet firades med en stor kostymbal. År 1653 fick denna som tema “gudarnas högtid”, och handlingen tänktes försiggå i det lyckliga Arkadien. Den spanske ambassadören Pimentelli var Mars och ytterligare några gudar var representerade, medan hovfolket var utklätt till herdar och herdinnor, anförda av drottningen själv som herdinnan Amaranta. Vid denna fest instiftades “la frairie d’Amarante”. “Ordensmedlemmarna utgjordes”, heter det i drottningens egna anteckningar, “av dem, som deltogo i hennes intimaste förlustelser, och bland dessa räknades att om lördagskvällarna få med henne supera å Jakobsdal (nuvarande Ulriksdal), för att lära känna och beundra denna furstinnas känslor.” Ordenstecknet kom att bestå av två sammanflätade, motvända A, omgivna av en grönemaljerad lagerkrans omlindad med ett vitemaljerat band, på vilket läses DOLCE NELLA MEMORIA (ljuv i åminnelsen). Dekorationen bars i ett band av eldfärgad taft. Amarant var namnet på en odödlig växt i Edens lustgård, och drottningens namn skulle alltså närmast betyda “den oförgängliga”. Amarante var emellertid även namnet på den ort i Portugal, där Pimentclli var född. Orden var ursprungligen avsedd att vara en hovorden, men den användes av drottningen även som statsorden. Den förlänades åt Konung Vladislav av polen, Kurfurst Johan Georg av Sachsen och Lantgreve Fredrik av Hessen samt till flera främmande sändebud utöver Pimentelli. Med Drottning Kristinas tronavsägelse år 1654 upphörde Amaranterorden. Namnet återupptogs emellertid på 1760-talet av en ren sällskapsorden, som existerar i Sverige och Finland.

Konung Karl X Gustav instiftade år 1656 och framlade förslag till statuter Rör en statsorden med namnet Jesu Namns Orden. Ett par ordenstecken representerande denna orden är bevarade till våra dagar. Ett ordenstecken var avsett för konungen själv och ett gav konungen till Furst Radziwill i Polen när konungen lämnade landet. Hans avsikt torde ha varit att fursten skulle väljas till Polens konung. Så skedde dock ej. Ett motiv härför kan ha varit att Furst Radziwill var protestant, något som majoriteten av den polska riksdagen ej kunde godta. Ett mindre ordenstecken fick Kronprins Karl och på ett porträtt i Drottningholms slott bär prinsen denna orden. Dessa ordenstecken finns i Livrustkammarens samlingar. Den som tillhört ätten Radziwill införskaffades år 1990.

I flera decennier därefter finner vi ingen antydan om något svenskt ordensväsende. Det är emellertid känt att Konung Karl XII under sin tid i Bender hade planer på att instifta en orden, men han realiserade aldrig tanken. År 1744 kom dock en hovorden till stånd i vårt land. Den 29 augusti gifte sig Kronprins Adolf Fredrik med den preussiska Prinsessan Lovisa Ulrika. Bröllopet ägde rum på Drottningholms slott, dit hovet med prinsparet i spetsen begav sig i båtar dagen före, varvid prinsessan råkade bryta sönder sin solfjäder. Kronprinsen samlade upp bitarna och delade ut dem i sällskapet till minne av händelsen.

Detta gav prinsessan anledning att instifta en orden, som hon kallade l’Ordre de l’Hamonie, vanligen benämnd Solfjädersorden. Dess ordenstecken utgjordes av en liten rund platta, på vilken synes en båt och över denna en femuddig stjärna, från vilken en krets av strålar utgår. Från den blå plattan utskjuta sex hopfällda, röda solfjädrar sammanflätade med ett ringformigt vitemaljerat devisband. Av särskilt intresse är den här för första gången i det svenska ordensväsendets historia påträffade femuddiga stjärnan, nordstjärnan, som sedermera kom att spela en så viktig roll i en av de ordnar, vilkas instiftande var nära förestående. Solfjädersorden fick av politiska skäl en mycket kort existens.

Redan innan Solfjädersorden kom till stånd hade dock förslag av intresse för ett ordensväsende visat sig. En mera direkt förelöpare till vad som skulle komma finns i ett utkast till statuter för en kunglig svensk riddareorden, som ingår i en del tessinska papper och sannolikt utarbetats före år 1738. Detta år togs nämligen ett initiativ av överstelöjtnanten friherre Johan Fredrik von Kaulbars, som till ridderskapets och adelns prövning vid riksdagen ingav ett memorial, i vilket han föreslog instiftandet av två ordnar. Den ena dessa skulle kallas Nord-stjernan och vara avsedd för rikets högsta ämbetsmän. Den andra orden, för vilken intet namn angavs, skulle utdelas till 120 å 150 värdige ridders- och adelsmän. ordnarnas uppgift skulle vara att utgöra belöning för dygd, mandom och snille, men det verkliga skälet för deras instiftande var önskvärdheten av att minska antalet upphöjelser till grevligt och friherrligt stånd. Förslaget föll på kanslipresidenten greve Arvid Horns motstånd.

De Kungliga Svenska Riddarordnarna 1748–1974

År 1747 efterträddes greve Horn som kanslipresident av greve Carl Gustaf Tessin, och på hans initiativ togs frågan om ett ordensväsende upp på nytt. Den 12 december år 1747 inlämnade överintendenten friherre Carl Hårleman till sekreta utskottet ett av honom själv undertecknat men av riksrådet friherre Anders Johan von Höpken författat memorial, vari påvisades att Sverige förutom Holland var det enda landet i Europa, som inte hade en egen statsorden. Behovet av ett förtjänst- och belöningstecken var påtagligt. Dessutom skulle det se illa ut om tronföljaren vid sin kommande tronbestigning enbart skulle bära den ryska S:t Andreasorden som han innehade. Inrättandet av tre ordnar föreslogs nu, av vilka två skulle innebära “återupplivande” av tidigare ordnar, nämligen Serafimerorden och Svärdsorden. Den tredje skulle vara en civil orden avsedd att förlänas framstående personer som gjort riket stora tjänster. Förslaget blev utsatt för stark kritik men antogs dock och föranledde en samma dag daterad skrivelse från utskottet till Konung Fredrik I, vari de tre ordnarnas instiftande föreslogs.

Serafimerorden skulle få omfatta högst tjugofyra inhemska och åtta utländska riddare förutom kungliga och furstliga personer och förbehållas framstående civila och militära ämbetsmän av minst generallöjtnants rang samt utdelas av konungen i rådet. Det sista var även förhållandet med Svärdsorden, som var avsedd för officerare, vilka skulle erhålla den efter vissa tjänsteår, varvid ett års tjänst i fält dock skulle uppväga flera års tjänst i fred och blesserade och sårade skulle erhålla den utan avseende på tjänsteår. Den tredje, civila orden namngavs ej men skulle kunna utdelas till större antal än den första; den var avsedd åt sådana män, som “igenom särdeles tienster, besynnerliga gåfwor och nyttiga arbeten och inrättningar sig dertill gjordt förtiente”.

Utskottets skrivelse föredrogs den 14 januari 1748 i rådet, en kommitté tillsattes för att utarbeta stadgar och den 28 januari förelåg ett förslag till dylika, i vilka den tredje orden erhållit det föreslagna namnet Nordstjärneorden. Statutförslagen behandlades ytterligare ett par gånger i rådet och förelades den 23 februari för konungen. Den 5 mars ägde det första serafimerordenskapitlet rum, den 14 mars godkändes statuterna definitivt av rådet, och den 21 mars underställdes de Konung Fredrik I för underskrift.

För utformningen av statuterna hade den franska Helgeandsorden tjänat som förebild; dess blå band används förutom i Serafimerorden i flera andra länders förnämsta orden. Helgeandsorden var den första orden som enligt statuterna skulle bäras i band. Även Svärdsorden betraktades, som tidigare nämnts, såsom en förnyelse av en äldre orden, nämligen den livländska, sedermera i tyska orden uppgångna Svärdsriddarorden. Förebild för gradindelningen är den franska militära Sankt Ludvigsorden, men man nöjde sig med två grader mot dennas tre. Bandfärgerna blev de nationella svenska: gult och blått. I analogi med Svärdsorden fick även Nordstjärneorden två grader. Till dess svarta band kan den franska Sankt Mikaelsorden ha givit uppslaget. Nordstjärnan var sedan Karl XI:s tid en välkänd symbol för intellekt och snille och möter oss ofta under frihetstiden, exempelvis i vetenskapsakademiens sigill. Den femuddigga stjärnan återfinns även på fotgaveln på Konung Karl XI:s kista och på taket till det karolinska gravkoret i Riddarholmskyrkan.

Kungl Maj:t utgav den 23 februari 1748 en förordning om instiftandet av tre riddarordnar. Till denna förordning var fogade ordensstadgar för de tre ordnarna samt en särskild förklaring. Denna, som var att anse som ett tillägg till förordningen, stadgade bi a att ingen kunde bli kommendör av en av ordnarna utan att tidigare ha utnämnts till riddare. Den tryckta förordningen av år 1748 följdes av stadganden för de tre ordnarna.

Serafimerordens stadga inleddes med att Sveriges Konung, konung efter konung skulle vara ordens herre och mästare. Konungen hade icke rätt att upphäva eller avskaffa orden. Vid val av ny riddare eller ämbetsman i orden hade konungen två röster och envar av rikets råd en röst. Manliga svenska prinsar föddes till riddare och ägde att bära ordensbandet från födseln. För att kunna bli utnämnd till serafimerriddare krävdes att man redan innehade Svärds- eller Nordstjärneordens högsta grad. Antalet svenska riddare fick vara högst 24 och antalet utländska åtta. Rangmässigt måste de vara lägst generallöjtnanter.

Nya riddare utnämndes i regel vid en ordenssammankomst måndagen före första advent till åminnelse av Kristus, Sions konung. Dubbning ägde rum den 17 april (vilket 1753 blev den 28 april) till minne av Konung Fredrik I och dennes födelsedag. Gudstjänsten inleddes med sång av psalmen 118 i 1700-talets psalmbok (nr 9 i Wallinska psalmboken år 1819 och nr 605 i 1937 års psalmbok; psalmen finns ej med i 1986 års psalmbok). I texten kan bl a läsas “Serafer syntes i fördunklat sken. För Konungarnas Konung skylde de Med vingar två sitt klara anlete, Sin fot med två, med två ock flögo de.” Dubbningsceremonien vid altaret, prytt med ordens emblem, följde därefter med frågor till de blivande riddarna att besvaras av dem. Konungens ordensbrev upplästes och kanslern förestavade ordenseden. Konungen lade ordenskedjan över den nya riddarens axlar och dubbade honom med tre slag på hans vänstra axel. Efter förrättat riddarslag inbjöds de nya riddarna till en måltid vid Konungens bord. Bland övriga stadganden må följande nämnas:

• Riddare skall alltid bära sina ordenstecken.
• Ordenskedjan till Serafimerorden skall omge rikets vapen och sigill.
• Den som begär en orden för sig själv kan aldrig bli förlänad någon orden.
• Riddares vapensköld med valspråk målad på en kopparplåt upphänges i Riddarholmskyrkans kor, där riddarna har sina sittplatser.
• Det är en riddares plikt att påta sig överinseendet vid sjuk- och fattighus och rapportera härom till ordensgillet med förslag om åtgärder.
• För avliden riddare ringes i Riddarholmskyrkan. Om riddare avlider i Stockholm kan han bisättas och/eller begravas i kyrkan.                    

För att handha de löpande ordensärendena utsågs ett antal ämbetsmän, av vilka ordenskanslern var den främste. Bland de övriga kan nämnas vice ordenskanslern, ordenssekreteraren, ordensskattmästaren, ceremonimästaren, ordensprelaten och arkivarien. Dessa bar liksom alla riddarna en ordensdräkt och vid högtidliga tillfällen särskilda ämbets- eller tjänstetecken, som utgjordes av ordens stora eller lilla ordenstecken. Vissa ämbetsmän bar även serafimerordenskraschan, dock icke axelbandet.

I stadgarnas sista paragraf var fastställt att det skulle utarbetas två “pärmböcker” innehållande alla förordningar om ordensväsendet. Det ena exemplaret skulle förvaras i ordenskansliet, det andra i ett skrin i Riddarholmskyrkans kor.

Stadgarna för Svärdsorden innehöll i princip samma föreskrifter som de för Serafimerorden. Dock fanns icke någon begränsning av antalet riddare. Av dessa kunde 24 utnämnas till kommendörer. Dubbningen ägde ej rum i Riddarholmskyrkan utan i konungens egna rum. Serafimerordens högsta ämbetsmän fullgjorde i Svärdsorden samma uppgifter som i Serafimerorden.

Även stadgan för Nordstjärneorden hade i huvudsak samma lydelse som för Serafimer- och Svärdsordnarna. Antalet riddare fick dock vara högst 24 och antalet kommendörer 12. Det underströks att “endast de må väljas till riddare som är välkända som vittra, namnkunniga och trogna undersåtar och särskilt sådana som gjort sig värdiga genom snille, lärda och nyttiga arbeten samt nya och goda inrättningar eller andra särskilda förtjänster”.

Förnyade stadgar för de tre ordnarna utfärdades av Konung Adolf Fredrik år 1751. Vid sin kröning den 29 maj 1772 instiftade Konung Gustaf III Vasaorden och år 1788 utfärdade han en ny värdighet inom Svärdsorden benämnd riddare med stora korset.

Den viktigaste ändringen i 1751 års stadganden var att ordensärendena inte längre skulle handläggas i rådet utan överflyttades till ordenskapitlet, där konungen utan omröstning ensam hade beslutanderätt. Utnämning ansågs därefter som ett kungligt prerogativ, vilket bl a innebar att ett ordensbeslut ej kunde fattas av en utsedd regent i konungens frånvaro.

Konung Gustaf III hade under sin kronprinstid funnit att det fanns betydande kategorier av samhällets högt förtjänta män, som icke kunde få Svärds- eller Nordstjärneorden, t ex representanter för lantbruk, handel, allmänna näringar och fria yrken, däribland konstnärer, samt personer tillhörande det andliga ståndet. Riksstånden förklarade sig icke ha någon invändning mot konungens förslag att instifta en ny orden.

Vid sin kröning den 29 maj 1772 lät konungen uppläsa statuterna för den nya orden, Kungliga Vasaorden, och tillkännagav ett antal utnämningar han hade gjort. Sedan Vasaorden blivit instiftad och de första innehavarna efter en gudstjänst den 16 juli 1772 högtidligen dubbats blev det antecknat i ordensprotokollet att Konungen såsom ordens herre och mästare utsett den 17 juli 1772 som dagen för “Ordens högtidliga instiftande”. Ordenstecknet utgjordes av en vase i en oval ram och icke ett malteserkors som i de tre äldre ordnarna. Ordens bandfärg var grön. För medlemmar av prästeståndet inrättade Konung Gustaf III år 1783 ett andligt stånd inom Nordstjärneorden. Präster kunde därefter utnämnas till ledamöter samt kommendörer i andliga ståndet av denna orden. Till kommendörer kunde endast biskopar utnämnas. Medlemmar av det andliga ståndet kunde från år 1818 jämväl utnämnas till ledamöter av Serafimerorden (ärkebiskopar) och från 1772 av Vasaorden.

Under Gustaf III:s regering hade nya grader och värdigheter införts inom ordensväsendet. Man hade dock ej samlat alla gamla och nya stadgar och författningar i en sammanfattande urkund.

Konung Gustaf IV Adolf uppdrog åt ordenssekreteraren att sammanställa en förnyad nådig förordning. Konungen utfärdade denna den 26 mars 1798. Efter en gemensam inledning följde de respektive stadgarna för de fyra ordnarna.

Stadgan för Serafimerorden var i stort sett lik sina föregångare, dock med en del ändringar och tillägg. I fråga om ordensämbeten hade följande tillkommit: historiograf år 1779, rikshärold år 1780, ordensbiskop år 1783, kaplan år 1784 och underkansler år 1785.

Ordens uppgifter av social art preciserades år 1787, då konungen överlämnade överinseendet över rikets barnhus, hospital och lasarett till en särskild institution inom orden med namnet Serafimerordensgillet. Samtidigt tillskapades tre nya värdigheter med särskilda uppgifter inom gillet. Dessa tre benämndes “Kommendörerna av alla Kongl Maj:ts Orden”. I gillet var ordenskanslern ledare. Han biträddes av två serafimerriddare och de tre kommendörerna av alla Kungl Maj:ts Orden. Dessa tre fick titlarna vice kansler, överste skattmästare och överste ombudsman. Konungen utfärdade den 28 april 1791 en instruktion för Serafimerordensgillet, varigenom detta kom att bli ett regelrätt ämbetsverk.

Redan 1751 hade det blivande Serafimerlasarettet fått två serafimerriddare som styrelsemän. Lasarettet öppnades 1752 men hade då endast åtta vårdplatser. Antalet ökades dock trots många svårigheter och problem, särskilt av ekonomisk art. Under Gustaf III:s tid utvidgades sjukvården avsevärt i riket. I den kungliga instruktionen från 1791 bestämdes att det skulle finnas ett lasarett och ett hospital i varje län, vilka samtliga ställdes under gillets överinseende. År 1800 fanns 88 vårdplatser i riket. Krigsåren fram till 1814, epidemier, missväxt och en hårt ansträngd ekonomi medförde en stagnation i utvecklingen av önskvärda sjukvårdsinrättningar.

Under åren 1827–32 planerades och genomfördes dock ett stort reformarbete i riket. Vad gäller Serafimerlasarettet utvidgades detta på olika sätt och omfattade vid 1830-talets slut ca 300 vårdplatser. Det medicinska och kirurgiska kunnandet förbättrades liksom behandlingsmetoderna i takt med utvecklingen i andra länder. Parallellt härmed utvecklades organisation och ledning av sjukvården i stort. Serafimerordensgillet hade fram till år 1876 ett allmänt överinseende över lasarettens ekonomi och över sjukvården via en särskild generaldirektör. År 1862 tillkom landstingen såsom länens representation för sjuk- och hälsovård.

Serafimerordensgillets verksamhet upphörde år 1876 då dess uppgifter övertogs av Sundhetskollegiet. Alltsedan 1791 hade Seraflmerordensgillet årligen sammanställt och inför ordenskapitlet redovisat sina inhämtade kunskaper om tillståndet i riket avseende den sociala verksamhet som ålagts gillet. Det är naturligt att redovisningarna särskilt avsåg Serafimerlasarettet. Vid sidan av statsmedel och senare även landstingsmedel hade Serafimerorden under hela perioden 1752—1866 själv lämnat väsentliga ekonomiska bidrag till sjukhusets drift. Därtill kom medel från två donationsfonder, den Groenska och den Willebrandska, som ställdes under ordenskapitlets tillsyn. Dessa två fonder administreras alltjämt av Kungl Maj:ts Orden. En tredje understödsfond tillkom år 1903 genom en donation av grevinnan Augusta Posse.

Under 1800-talet kan inom Serafimerorden noteras att antalet svenska riddare från år 1811 skulle begränsas till högst 32. De utländskas antal överlämnades till Konungens beslut. Ar 1818 utnämndes Ärkebiskop Lindblom som den förste till andlig ledamot av Serafimerorden. Serafimerbaneret fårdigställdes år 1810. Efter Konung Oscar I:s kröning år 1844 avtog användningen av de särskilda ordensdräkterna.

I en bestämmelse i 1902 års statuter omnämndes det sedan tidigare tilllämpade bruket att konungen som en särskild utmärkelse kunde utdela ordensvärdigheter med insignierna i briljanter (se bild ovan). Uppgifter finns om att tretton briljanterade serafimerordenstecken (kraschaner) har utdelats på detta sätt (se särskild förteckning i detta verk). Även ett annat redan tillämpat bruk, att utlänningar som en särskild utmärkelse kunde tilldelas ordenskedjan, stadfästes i dessa statuter.

Kommendörsgraden av de tre mindre ordnarna delades år 1873 i två klasser med halskors och kommendörskraschan i första klass och endast halskors i andra klass. I fråga om ordenstecknen bestämdes på Gustav lll:s tid att ordenkedjorna skulle bäras i olika längd med Serafimerorden som den längsta och yttersta och därefter Svärds-, Nordstjärne- och Vasaordnarnas kedjor ovanför varandra. När S:t Olavsordens kedja tillkom år 1882 gjordes den ännu kortare än Vasaordens och bars ovanför denna.

Ordenskraschanerna bars ursprungligen i broderad form. År 1871 upphörde detta bruk och kraschanerna började utföras i metall (silver).

Den inom Svärdsorden av Gustaf III år 1788 instiftade värdigheten riddare med stora korset av Svärdsorden kunde enbart tilldelas officerare som var innehavare av Svärdsorden (se bild s 35). Värdigheten uppdelades år 1814 i två klasser. Riddare av första klassen bär ett upprättstående svärd på bröstets vänstra sida, andra klassen två korslagda uppåtriktade svärd. Andra klassen kallas från år 1952 endast riddare. Även utländska medborgare kan utnämnas till storkorsriddare. Den senaste som utnämnts till riddare med stora korset första klassen var Marskalken av Finland Friherre Gustaf Mannerheim år 1942.

En utnämning till storkorsriddare utöver det vanliga företogs av Konung Karl XV som år 1861 tilldelade Kejsar Napoleon III denna värdighet. Detta sammanhängde med att konungen av kejsaren hade fått mottaga den högsta franska krigsdekorationen, Militärmedaljen.

Efter hand under 1800-talet ökades antalet värdigheter inom Svärdsorden från två till fem och kom att omfatta kommendör med stora korset, kommendör av första klassen, kommendör (av andra klassen), riddare av första klassen samt riddare. Den sistnämnda värdigheten utdelades endast till utlänningar.

År 1850 instiftades en särskild utmärkelse — Svärdstecknet — att tilldelas underofficerare (se bild s 45). Innehavaren benämndes svärdsman. En framstående utländsk mottagare var Konung Frederik VII av Danmark som innehade alla svenska ordnar. Som ett tack för det honom tilldelade Dannebrogstecknet utnämnde Karl XV år 1860 Konung Frederik till svärdsman, men för att kunna göra detta utnämndes konungen, som redan var hedersöverste, till hedersfanjunkare vid skånska husarregementet. Som tack för Svärdstecknet skänkte Konung Frederik en silverbägare, den s k “knaggakannan” till regementets underofficerskår. Kannan är ännu i bruk som dryckesbägare vid högtidliga tillfällen.

Bland övriga föreskrifter som tillfördes statuterna år 1798 var att antalet kommendörer av Nordstjärneorden ökade från tolv till tjugofyra. Redan år 1801 ökades antalet till 36 och antalet riddare till 100. År 1809 överfördes de tre kommendörerna av alla Kungl Maj:ts Orden till Serafimerorden. År 1810 tilldelade Konung Karl XIII orden ett banér och en ny befattning som banérförare inrättades.

Vid sidan om de fyra kungliga riddarordnarna instiftade Konung Carl XIII år 1811 en särskild orden avsedd endast för Svenska Frimurarordens högsta ämbetsmän benämnd Carl XIII:s orden. Orden har sina egna statuter och sitt eget ordenskapitel. Sveriges Konung är ordens stormästare. Antalet riddare får vara högst 30 svenska och därtill högst 7 utländska. En riddare av Carl XIII:s orden är i värdighet närmast efter kommendörer av de kungliga riddarordnarna.

Unionen med Norge föranledde år 1814 en ökning av antalet kommendörer inom Svärdsorden med sex storkors och sex kommendörer. Nordstjärneorden fick ytterligare tolv kommendörer och femtio riddare och därtill sex kommendörer och åtta ledamöter av andliga ståndet. En fortsatt ökning av antalet värdigheter fortsatte under 1800-talet. År 1844 fick även Nordstjärneorden, i likhet med Svärds- och Vasaordnarna, en storkorsgrad. År 1860 fick Vasaorden ett malteserkors som ordenstecken i likhet med de tre övriga riddarordnarna. Inom Svärdsorden tillkom år 1850 förutom Svärdstecknet en Svärdsmedalj avsedd för underbefäl inom krigsmakten. År 1895 tillfördes Vasaorden Vasatecknet och Vasamedaljen. Instiftandet av en Nordstjärnemedalj dröjde ända till år 1986.

1902 års statuter, fastställda av Konung Oscar II, inleddes med för alla fyra ordnarna gemensamma bestämmelser. Bland dessa kan nämnas ordenskapitlets sammansättning och dess administrativa uppgifter. Ordnarnas ekonomiska angelägenheter skulle skötas av ett utskott med särskilt utsedda medlemmar, Curatores Aerarii. En paragraf klarlade pensionsbestämmelserna. Efter de gemensamma föreskrifterna ägnades de fyra ordnarna var sitt avsnitt. I ordensavsnitten behandlades frågor om vilka som är berättigade att bli tilldelade ordnar, om ordensgrader samt insigniernas utseende, bärande och bandfärg.

Under tiden 1902–1974 infördes få förändringar. I samband med unionsupplösningen år 1905 ströks allt som syftade på norska ordensinnehavare och ordensämbetsmän. En viktig bestämmelse tillkom år 1908 med formulering att “Serafimerorden bäres av Sveriges Drottning”. År 1919 bestämdes att ordinarie ordenskapitel endast skulle hållas en gång om året, den 28 april.

Ordensväsendet hade redan tidigt många belackare och förslag om dess avskaffande har till och från väckts i riksdagen. I ett försök att begränsa kritiken inrättades år 1928 ett s k ordensråd omfattande ordenskansliets högsta ämbetsmän och fyra av Kungl Maj:t utsedda personer.

Trots ordensrådets arbete fortsatte kritiken mot ordnar som en form av belöning för framstående insatser för landets bästa och även för långvarig och oförvitlig tjänst inom samhällets olika grenar, särskilt statsverket. Kritikerna framhöll särskilt att ordensbelöningar icke var av demokratisk art och att ordnar som belöning för tjänstetid gavs med hänsyn till lönegrad.

En väsentlig ändring genomfördes i ordensstadgarna år 1952 då Konung Gustaf VI Adolf fastställde att även kvinnor skulle kunna tilldelas svenska ordnar. Tidigare hade detta icke förekommit annat än i några särskilda fall och då hade det i regel gällt regerande furstinnor och Sveriges drottningar (från 1908). De regerande som hade fått Serafimerorden var Kejsarinnan Katharina II av Ryssland (1763), Drottning Wilhelmina av Nederländerna (1922) och Storhertiginnan Charlotte av Luxemburg (1939) samt Prinsessan sedermera Drottning Juliana av Nederländerna (1946). Dessa utnämndes på sin tid till utländska riddare av Serafimerorden. Från år 1952 blir en kvinna som tilldelas en orden ledamot av denna. Värdigheten för präst att vara ledamot eller kommendör av andliga ståndet av de lägre ordnarna tillkom, som tidigare anförts, under Gustaf III:s tid och när det gäller Serafimerorden år 1818.

Belöningsväsendet i Sverige efter år 1974

Riksdagen begärde år 1969 att regeringen skulle genomföra “lämpliga och mer demokratiska former än ordnar för belöning av offentlig tjänst”. Samtidigt begärde riksdagen att Kungl Maj:t skulle uppdra åt den sittande grundlagsberedningen att pröva statschefens befogenheter beträffande ordensväsendet.

Regeringen igångsatte utredningar enligt riksdagens önskemål. I en promemoria utgiven i mars 1972, utarbetad inom statsrådsberedningen och finansdepartementet samt efter överläggningar med de anställdas huvudorganisationer, redovisade regeringen sina överväganden om olika alternativa lösningar på belöningsväsendet i framtiden och förslag till åtgärder.

Det viktigaste förslaget var att staten helt skulle upphöra att ha befattning med tjänsteutmärkelser och ordensutdelande. Utmärkelsen “För nit och redlighet i rikets tjänst” skulle gälla alla statsanställda efter samma regler oberoende av anställningsform och tjänsteställning.

Regeringens förslag framlades för riksdagen i en proposition år 1973 (nr 91). Bland de myndigheter och organisationer som beretts tillfälle att framföra sina åsikter i ämnet fanns kanslersämbetet vid Kungl Maj:ts orden som i oktober 1972 inlämnat en utredning med förslag om ett reformerat ordensväsende. I förslaget erinrades bl a om belöningsväsendets och ordensväsendets organisation i flera andra länder.

Propositionen redovisade en lång rad myndigheters synpunkter och förslag. Regeringens eget förslag innebar att svenska medborgare efter den januari 1975 ej skulle förlänas svenska ordensvärdigheter. Utländska medborgare skulle dock alltjämt kunna tilldelas vissa ordensutmärkelser.

I Kungl Maj:ts ordenskungörelse den 6 december 1974 (Svensk författningssamling 197+768) stadgas bl a att utländsk statschef eller därmed jämställd kan av Konungen på förord av regeringen tilldelas utmärkelse inom Kungl Serafimerorden samt att utländsk medborgare på grund av personliga insatser för Sverige eller svenskt intresse, likaledes på regering förord, kan tilldelas utmärkelse inom Kungl Nordstjärneorden. Med utländsk medborgare likställs statslös, som är bosatt utom riket.

Som en konsekvens av 1974 års riksdagsbeslut och ordenskungörelse fastställde Kungl Maj:ts Orden den 17 december 1974 nya stadgar för Kungl Serafimer- och Nordstjärneordnarna. I egenskap av stormästare bär Konungen Serafimerordens och Nordstjärneordens insignier samt äger med stöd av äldre stadganden att bära de övriga riddarordnarnas högsta värdigheter.

Serafimerorden har alltjämt endast en grad – riddare eller ledamot. Insigniernas utseende och föreskrifterna för deras bärande är oförändrade. För Nordstjärneorden har det tidigare svarta bandet ersatts ett mellanblått band med gula kanter. Värdigheterna inom denna orden är numera kommendör med stora korset, som i särskilda fall kan förlänas med kedja, kommendör av första klassen, kommendör, riddare eller ledamot av första klassen samt riddare eller ledamot. Antalet ordensgrader har utökats med en genom att den äldre riddargraden delats i två. Den lägre riddargradens tecken liknar den högres men är utfört i silver, År 1986 infördes en till orden hörande medalj, Nordstjärnemedaljen.

Två förordningar om ändringar i ordenskungörelsen utfärdades år 1995, nr 497 och 1025. Den senare förordningen, som trädde i kraft den 1 augusti 1995, omfattar hela 1974 års kungörelse (se bilaga). Med stöd av denna kungörelse utnämnde Konungen år 1995 Prinsessan Lilian till ledamot och kommendör av Kungl Maj:ts Orden. Drottningen som i maj 1976 blev utländsk ledamot av Serafimerorden har såsom svensk medborgare förklarats för ledamot och kommendör av Kungl Maj:ts Orden. Kronprinsessan Victoria tilldelades på sin 18:e födelsedag den 14 juli 1995 ordensinsignierna med kedja såsom ledamot och kommendör av Serafimerorden och Prins Carl Philip tilldelades på sin 18:e födelsedag den 13 maj 1997 ordens insignier såsom riddare och kommendör av Serafimerorden. Prinsessan Madeleine tilldelades insignierna på sin 18-årsdag år 2000.

En annan konsekvens av den nya ordenskungörelsen var att Kungl Maj:ts Orden efter regeringens godkännande den 21 december 1995 utfärdade nya stadgar för Kungl Serafimer- och Nordstjärneordnarna. Vissa delar av 1952 års ordensstadgar som alltjämt äger giltighet är införda som bilaga till de nya stadgarna.

I föregående avsnitt har redovisats att det inom envar av de fyra riddarordnarna även finns en ordensmedalj. 1974 års riksdagsbeslut innebar bl a att Svärds- och Vasaordnarna ej längre används. Detta medförde att ej heller Svärds- och Vasamedaljerna utdelas.

HM Konungens medalj (från 1800-talets förra hälft), som bär Konungens bild, förlänas svenska och utländska medborgare för särskilda förtjänster samt befattningshavare vid hovstaterna för lång och trogen tjänst. Medaljen tilldelas numera i följande värdigheter:

• I guld av tolfte storleken att bäras om halsen i kedja (förgyllt silver) och med briljanter.
• I guld av tolfte storleken att bäras om halsen i kedja (förgyllt silver).
• I guld (förgyllt silver) av tolfte storleken att bäras om halsen i Serafimerordens band.
• I guld (förgyllt silver) av tolfte storleken att bäras om halsen i högblått band.
• I guld (förgyllt silver) av åttonde storleken att bäras på bröstet i Serafimerordens band
• I guld (förgyllt silver) av åttonde storleken att bäras på bröstet i högblått band
• I silver av åttonde storleken att bäras på bröstet i högblått band.

Litteris et Artibus (fastställd år 1853) förlänas för framstående förtjänster inom konst och litteratur. Medaljen utdelas i guld (förgyllt silver) av åttonde storleken och bärs i högblått band på bröstet (i särskilt fall i Serafimerordens band).

Prins Eugen-medaljen (1945) instiftades av Konung Gustaf V i samband med Hertigen av Närke, Prins Eugens 80-årsdag. Den förlänas för framstående konstnärlig verksamhet. Medaljen utdelas i guld (förgyllt silver) av åttonde storleken och bärs på bröstet i vitt-gult-vitt band med blå kantränder.

Prins Carl-medaljen (1945) instiftades av Konung Gustaf V vid Hertigen av Västergötland Prins Carls avgång som ordförande i Svenska Röda Korset. Förlänas för särskilt gagnande nationell eller internationell humanitär verksamhet. Medaljen utdelas i guld (förgyllt silver) av åttonde storleken och bärs sedan år 1975 på bröstet i vitt-gult-vitt band med röda kantränder.

Serafimermedaljen, H M Konungens medalj och medaljen Litteris et Artibus utdelas på Karldagen den 28 januari och på Gustavsdagen den 6 juni. Prins Eugen-medaljen utdelas på Eugendagen den 5 november. Prins Carl-medaljen utdelas på instiftelsedagen den 1 december.

Av Konungen förlänade medaljer bäres i här angiven ordning efter Kungl Minnestecken och före riddarordenstecken och riddarordnarnas medaljer.

Andra i Sverige officiella eller halvofficiella ordnar

Kungliga Carl XIII:s Orden (1811) är som i föregående avsnitt redovisats avsedd som utmärkelsetecken för den Svenska Frimurareordens främsta ämbetsmän. Orden kan även tilldelas utländska medborgare. Konungen är ordens stormästare.

Johanniterorden i Sverige återinfördes i Sverige år 1920 med särskilt stöd av Konung Gustaf V och Drottning Victoria. Orden var från början ett riddarförbund i den tyska Johanniterorden som i sin lutheranska form hade funnits i Tyskland sedan 1600-talet med benämningen Balley Brandenburg. I ett tidigare avsnitt har redovisats att orden i katolsk form fanns i Sverige från 1200-talets senare del till år 1527 då Gustav Vasa drog in de katolska klostren.

Johanniterordens syfte är att i tidsenliga former fortsätta den humanitära verksamhet i kristen anda främst genom att bestå nödlidande och sjuka i Sverige och utlandet. Orden blev helt självständig år 1946 och är medlem i Johanniterordnarnas allians som bildades år 1961 för att underlätta ett samarbetet med de nationella Johanniterordnarna i Tyskland, Storbritannien och Nederländerna samt med de till den tyska orden knutna ridderskapen i Finland, Frankrike, Schweiz och Ungern. Alliansen har sedan 1980-talet även ett nära samarbete med den katolska Malteserordens högsta ledning och ordens företrädare i olika länder.

Konungen är Johanniterordens i Sverige Höge Beskyddare. Drottningen är Hedersledamot.

Carl XIII:s Orden och Johanniterordens ordenstecken bäres efter de kungliga riddarordnarna.