Innehållsförteckning
Serafimerordens vapensköldar
De första svenska riddarordnarna instiftades år 1748 av Konung Fredrik I (1720–1751). Ordensfrågan hade visserligen under tidigare monarker varit tal, men hade av politiska och andra skäl inte tidigare kunnat förverkligas. När så slutligen skedde inemot 1700–talets mitt, framträdde det svenska ordensväsendet i sin fulla blomning. Vid den första stora ordensdagen på konung Fredriks födelsedag den 17 april (gamla stilen, enligt nya stilen den 25 april) 1748, väcktes – närmast efter fransk förbild – inte mindre än tre kungliga förtjänstordnar till liv: den suveräna Serafimerorden, den militära Svärdsorden och den civila Nordstjärneorden. Denna översikt ägnas främst åt den “förste och förnämste” av dessa ordnar, den enklassiga statsorden, med den –som det heter i den kungliga stiftelseurkunden – “tilförene i Norden bekante och hedrade Seraphiner-Orden, hwilken Wi härmed åter upwäcke och gifwe sin förrige glants tilbaka”.
Vid den 14:de internationella kongressen för genealogi och heraldik i Köpenhamn år 1980 gav den dåvarande svenske statsheraldikern Jan von Konow en översiktlig framställning av Serafimerordens förhistoria och insignier, till vilken här inledningsvis hänvisas.
Vapenbruk enligt den äldsta stadgan år 1748
Bruket av heraldiska vapen behandlas i Kungl Serafimerordens äldsta statuter särskilt i två av det första kapitlets paragrafer. I 1. Cap § 25 heter det: “Hwar och en Riddare, bör in til sin dödsstund, bära uppå sina kläder, samt bruka omkring sine wapn, the hederteken, som thenne Orden tilhöra; giör han thet ej, miste then wärdigheten at wara Riddare; Warde ock thenne Ordens kedjan omkring Rikets Wapn, klämma och insegel satt”. För vårt tema är i synnerhet § 27 av intresse, där det heter: ”Nu är någor til Riddare efter thenna Stadga giord, warde tå hans sköldemärke uppå en kopparplåt satt i Riddarholms Kyrkas Chor, ther Riddarne sit säte haftva, och må wapnet prydas med Riddarens walspråk, samt therunder tecknas hans Namn, så ock dag och år, tå han til Riddare dubbad är. I Ordens Stambok bör ock Wapnet ritas med sine färgor.“
Tillkomsten av en stambok för Serafimerorden torde närmast ha hämtats från dansk förbild. Sedan 1690-talet föres nämligen två riddarböcker vid det danska ordenskapitlet; en för Elefantorden och en för Dannebrogsorden. I Sverige började sålunda en stambok föras med serafimerriddarnas kolorerade vapen, vars första titelblad är signerat 1768 av Friedrich Dé Derichs (död 1776). De särskilt under de första åren efter begynnelsen 1765 synnerligen omsorgsfullt utförda vapnen målades på dubbelvikta pergamentsark, som under nästan ett sekel samlades i en lös flock för respektive regent.
Serafimerriddarnas vapensköldar kom att målas på kopparplåtar. Måtten för ordensriddarnas sköldar varierar något. I genomsnitt var de cirka 21 verktum breda och 28 tum höga, vilket ungefär motsvarar 52 x 69 cm. Konungen fick i sin egenskap av Ordens Herre och Mästare en närmast dubbelt så stor serafimersköld. I enlighet med 1748 års stadga (I. Cap. § 12) hade Konungen i Riddarholmskyrkan sin stol “på högra sidan om Altaret“, det vill säga på den s k evangeliesidan, åt nordost (till vänster nerifrån kyrkan sett), medan riddarnas bänkar stod på bägge sidor i koret. Riddarnas vapensköldar upphängdes ovanför deras sittplatser.
Sättet att upphänga vapensköldarna i kyrkans kor anslöt till det äldre, traditionella ordensbruket, så som vi alltjämt möter det exempelvis i de engelska riddarordnarna. Strumpebandsorden kan i Windsors S:t Georgskapell uppvisa en klassiskt medeltida korstolsordning. När det gäller Serafimerorden sökte initiativtagarna uppenbarligen att anpassa sig till de äldre riddarordnarnas bruk. Elefantriddarnas ovala metallplattor tillkom och bestämdes till formen vid inrättandet av riddarkapellet på Frederiksborg år 1693. Förbilderna för Serafimerordens rektangulära sköldplåtar torde ha hämtats från det äldre – och genom de skiftande kapitelsorterna vittspridda – burgundiska bruket inom Gyllene Skinnets orden, kända exempelvis från de flandriska städerna Brygge och Gent. Vid den slutliga tillkomsten av det svenska ordensväsendet vårvintern 1748 var tvivelsutan kanslipresidenten greve Carl Gustaf Tessin (1695–1770) den utslagsgivande personligheten, biträdd av överintendenten friherre Carl Hårleman (1700–1753) och riksrådet friherre Anders Johan von Höpken (1712–1789). Tessin var sedan unga år vitt berest i Europa och kom att tjänstgöra som envoyé i Wien, Paris, Köpenhamn och Berlin. Förutom ryktet som det samtida Sveriges främsta kulturpersonlighet, gällde han även som en eminent kännare av ordensväsendet.
De äldsta serafimersköldarna målades med början 1764. I den föreliggande vapenmålarlistan anförs som första namn kunglige hovmålaren och hovintendenten Johan Pasch (1706–1769), som antagits av slottsarkitekten Hårleman att utföra dekorationsmålningar i det nya kungliga slottet i Stockholm. Riddarvapnen på svartmålade koppar- eller järnplåtar med oljefärg. Framför allt kom en omkring 1750 omtyckt speciell rokokoform till användning i vapenmåleriet, den s k svenska skölden med dess typiska inbuktningar nertill och i de bägge övre hörnen. Denna nationella sköldform kom att bli karakteristisk för svensk adelsheraldik från konung Adolf Fredriks tid (1751–1771) fram till det att den raka s k franska skölden med dess lilla svängda spets nertill mot slutet av Konung Gustaf III:s regering (1771—1792) efter hand kom att bättre motsvara det framväxande nyklassicistiska stilidealet.
Skölden kröntes med respektive riddares rangkrona och omgavs av serafimerkedjan med ordenstecknet nertill. Från dess tillkomst år 1765 och till mitten av 1800-talet avbildades innanför den stora serafimerkedjan även kedjan för det storkors, som föregått förläningen av den suveräna utmärkelsen, alltså närmast Svärdsorden eller Nordstjärneorden för svenska riddare. För utländska furstar utmärktes i äldre tid ofta deras förnämsta utländska ordensinnehav innanför serafimerkedjan. Överst på serafimerplåten målades riddarens valspråk mcd förgyllda bokstäver i antikva på ett vitt devisband. Vidare tillfogades längst ned riddarens namn, titel, utnämnings- och slutligen dödsdatum.
De äldsta serafimervapnen utfördes på 1700-talet i den s k lystertekniken. Det vill säga att måleriet skedde genom lasurer på metallisk grund, närmare bestämt på guld- eller silverfolier. Genom färgsnittsprovtagningar av grundering och färgskikt har den tekniska uppbyggnaden av serafimersköldarnas målningsskikt från olika epoker undersökts.
1800-talets och det tidiga 1900-talets vapentyper
Med sin 1798 förnyade förordning angående de nu fyra svenska riddarordnarna – år 1772 hade Konung Gustav III på sin kröningsdag instiftat Vasaorden för förtjänster om näringarna och de fria konsterna – gjorde Konung Gustav IV Adolf (1792–1809) veterligt, att en ny serafimerriddares sköldemärke skulle utföras “uppå en Kopparplåt, upsatt i Slotts-Kyrkan, ther Riddare sit säte haftva, och må Wapnet prydas med Riddarens walspråk, samt therunder tecknas hans namn, så ock dag och år, tå han till Riddare utnämd och dubbad blifwit. I Ordens Stambok bör ock wapnet ritas, med sine färgor, och therföre betalas, hwad nu eller framdeles kan faststäldt warda” (I. Cap. § 17). Detta innebar att riddarna från denna tid nyttjade den 1754 invigda Slottskyrkan – i stället för som tidigare Riddarholmskyrkan – vid sina ordensgudstjänster. Vidare heter det om ordens rikshärold att det åligger honom att på stora ordensdagen (28 april) “uti Slotts-Capellet, å sine behörige ställen, låta upsätta Riddarnes Wapen, och tå någon Riddare med döden afgår, för honom låta ringa och besörja om Wapnets flyttning uti Riddarholms-Kyrkan.” (II. cap. § 37).
Hur serafimervapnen rent praktiskt uppsattes i Slottskyrkan undandrar sig vår närmare kännedom. Däremot har vi genom nyligen återfunna arkivalier kunnat en inblick i hur de årliga stora ordensdagarna och vissa andra statsceremonier i äldre tid gestaltades. Av särskilt intresse är inte minst studiet av planskisserna till placeringsordningarna i Riddarholmskyrkan, i Storkyrkan och framför allt i Slottskyrkan. Därav framgår att Konungens tron var uppställd på ett podium och under en tronhimmel i Slottskyrkans nordöstra hörn med hertig Carls och prins Henriks av Preussen stolar nedanför. I det sydöstra hörnet stod fåtöljer med sköldar för kejsarinnan av Ryssland och konungarna av Danmark och Preussen. Serafimerriddarna satt på röda sammetstaburetter i utnämningsordning på var sida av koret och med sköldarna arrangerade över respektive riddares sittplats.
Att det efter hand blev trångt om utrymmet för vapensköldarna framgår av en i överkammarherrens journal funnen stadga, som undertecknades av Konung Karl XIII (1809–1818) vid ordenskapitlet år 1815, där det heter: “Sedan Vi för godt funnit att till ett antal af Trettiotvå Inländske Ledamöter öka och för framtiden stadga Vårt Seraphiner Ordens Capitel; och met såmedelst ej medgifver att som härtills skett, upsätta alla, så väl Svenske som främmande Riddares sköldemärken, hvaraf nära tvänne tredjedelar af Slottskapellets längd måste uptagas och dess bänkar förloras: Alltså hafve Vi velat förordna, att nu och hädanefter, endast Inländske Seraphimer Riddares Vapenplåtar i Ordens allmänna Capitel skola upsittas, och af utländske allenast de Riddares, som äro närvarande på det ställe där Ordenskapitlet på Vår kallelse sammanträder, och detsamma med Vårt nådiga tillstånd bevista.”
Den heraldiska utvecklingen inom sköldmåleriet följer vi bäst genom att betrakta gestaltningen av äldre tiders ordensriddarsköldar för de olika ståndskategorierna: kungliga, furstliga, adliga, prästerliga och borgerliga samt kvinnliga serafimervapen.
Kungliga vapensköldar
De svenska konungarnas tillika ordensmästarnas serafimervapen är såväl till innehållet som till formen de sköldar som förblivit de mest enhetliga. Det med trekronors- och folkungavapnet kvadrerade stora riksvapnet har förts med respektive dynastivapen som hjärtsköld: Hessen till 1751, Holstein-Gottorp till 1818 och därefter Bernadotte (kluven med Vasa och Ponte Corvo-vapnen). Under unionstiden 1814–1905 upptogs det norska lejonvapnet jämte de svenska trekronors- och folkungavapnen i unionsskölden. Den svenska rokokosköldformen bibehölls av ordensmästarna till och med konung Oscar II (1872–1907).
Runt om den kungliga skölden målades de svenska ordenskedjorna med den ranghögsta serafimerkedjan ytterst, följd av Svärds- och Nordstjärneordnarnas kedjor samt med den av Konung Gustaf III införda Vasaordens kedja innerst. Hans yngre broder Konung Karl XIII, vilken som Sveriges storamiral och hertig av Södermanland år 1774 fått sin arvfurstesköld uppmålad lät i sin ordensmästarsköld tillfoga den efter honom år 1811 uppkallade Konung Carl XIII:s Orden i rött band närmast under den kungliga vapenskölden. Främmande länders ordnar medtogs inte på de svenska kungarnas serafimersköldar, ej heller efter 1847, då den Kungl Norska S:t Olavsorden instiftades av unionskonungen Oscar I (1844–1859).
Foto: hovfotograf Jaeger. Bernadottebiblioteket
Enligt alla äldre statuter är de svenska kungliga prinsarna födda serafimerriddare. Som ett uttryck för detta erhöll de det ljusblå ordensbandet med lilla serafimertecknet redan i vaggan och överlagt dopdräkten. Alltsedan år 1772 erhåller de vid födelsen även ett titulärhertigdöme, vars landskapsvapen upptas i vapenskölden. Skölden krönes med kronprins- eller furstekronan. På de myndiga prinsarnas serafimersköldar avbildades samtliga tre i Kungl Maj:ts Orden ingående kedjor för Serafimer-, Svärds- och Nordstjärneorden. Avled de som minderåriga – alltså utan att ha dubbats till riddare – omgavs deras sköld med ordensbandet (riddarna nr 103, 138, 152 och 318).
Adliga serafimerriddare
Samtliga de år 1748 utnämnda 24 första svenska serafimerriddare tillhörde högadeln, d v s de betitlade grevliga och friherrliga ätterna. Politiskt spelade det första ståndet i den gamla fyrståndsriksdagen – fram till år 1866 indelad i adel, präster, borgare och bönder – den ledande rollen i de högsta statsämbetena. Av denna anledning övervägde antalet adliga riddare till in på det tidiga 1900-talet i förhållande till de ofrälse serafimerriddarna.
Av historiska skäl utgör den svenska adelns vapen den största gruppen bland de idag över 800 serafimersköldarna. Dessa uppvisar från ordens begynnelse en representativ samling svensk adelsheraldik: dels sköldar med klassiska häroldsbilder som exempelvis Bielke, Falkenberg och Sparre eller med s k talande vapen som Horn, Lewenhaupt och Oxenstierna, dels adelsvapen av yngre datum. Vapenskölden omges av serafimerkedjan och krönes med respektive rangkrona. Ett personligt valspråk skall enligt ordens stadgar vara tillfogat på ett språkband överst på serafimerplåten.
Ledamöter i andliga ståndet
Den förste ledamoten i andliga ståndet av Kungl Maj:ts Orden blev ärkebiskop Jacob Axelsson Lindblom år 1818, med anledning av kröningen av huset Bernadottes förste konung, Karl XIV Johan (1818–1844). Alltsedan medeltiden hade biskoparna räknats som frälsemäns vederlikar. Svenska kyrkans prästerskap fortsatte på 1500-talet med att fritt upptaga vapenbilder i sina signeter. Sedan 1600-talet brukade biskoparnas barn “för faderns förtjänster” upphöjas i adligt stånd. I synnerhet efter Serafimerordens instiftande 1748 kom inte sällan patriarkalkorset som då infogats i serafimerkedjan – att förlänas i biskopsättlingarnas adelsvapen. Så var även fallet den dåvarande linköpingsbiskopen Lindbloms yngste son som år 1802 adlats med namnet Lindersköld. Ärkebiskopen själv kom att bära det dubbelarmade korset som sköldemärke i sitt serafimervapen (nr 212). Skölden med mitra, nyckel och kräkla samt omgavs av Nordstjärneordens svarta band jämte Serafimerordens kedja. Två av hans efterträdare, ärkebiskoparna Wallin (nr 262) och Holmström (nr 324), upptog ävenledes patriarkalkorset som sköldemärke samt därtill mitra och kräklor såsom kyrkliga värdighetstecken i serafimerkölden.
Samtliga andliga ledamöter fick fram till första världskriget sina ordenssköldar uppmålade med serafimerkedjor. Enligt internationell heraldisk kutym brukade däremot ordenskedjor inte bäras av präster, enär de inte dubbats till riddare. De bägge svenska ärkebiskopar som på 1800-talet tillhörde adliga ätter – herrarna Rosén von Rosenstein (nr 245) och af Wingård (nr 277), lät återge sina rangkronor; den sistnämnde dock med ett rött patriarkalkors jämte två utåtvända biskopsstavar uppskjutande från adelskronan, hämtade från ättens hjälmprydnad.
Mot slutet av denna 1800-talets heraldiska epok blev de andliga ledamöternas vapen allt enklare. Ärkebiskoparna Reuterdahl (nr 354) och Sundberg (nr 410) nyttjade samma sköldemärke – en uppskjutande krumstav – och med biskopsmössan som enda timbrering. För ärkebiskop Ekman (nr 621) blev skölden efter hans död år 1913 endast belagd med ett monogram.
Borgerliga serafimerriddare
I Sverige blev statsrådet Gabriel Poppius år 1843 utnämnd som den förste ofrälse serafimerriddaren. För honom komponerades ett vapen visande en öppen lagbok och ett svärd på en kudde (nr 281). Skölden försågs emellertid med en adlig sköldkrona, vilket framstår som rätt överraskande, med tanke på att han avslagit Konung Karl XIV Johans erbjudande om ett adelskap. Men även i Norge, där adeln enligt grundlagen år 1814 inte längre existerade som stånd, använde sig faktiskt flera norska serafimerriddare – utan anspråk på någon härstamning från den gamla dansk-norsk adeln – från och med 1820-talet av en öppen sköldkrona på sina serafimersköldar. En serafimerriddare tillhörde en av de högsta ranggrupperna och tilltalades enligt ordensstatuterna formellt med “Herr” jämte familjenamnet.
Men det fanns vid denna tid även uppenbart borgerligt medvetna serafimerriddare. Den år 1847 utnämnde norske statsministern Frederik Due (nr 297) lät exempelvis markera sin ståndstillhörighet genom att använda en murkrona som en “borgerlig krona” i sitt serafimervapen.
Mot slutet av 1800-talet tillkom möjligheten att belägga serafimerskölden med ett monogram (namnchiffer). I Konung Oscar II:s ordensstadgar 1902 blev detta oheraldiska bruk bekräftat genom § 39, där det heter: “Nyutnämnd riddare eller ledamot bör till rikshärolden lämna en teckning af sitt vapen eller namnchiffer jämte valspråk. Efter riddares eller ledamots frånfälle uppsättes hans sköld i Riddarholmskyrkan.”
Damvapen
Om kvinnlig ordensheraldik finns inte mycket att berätta från Kungl Maj:ts Ordens första, drygt halvtannat århundrade omfattande skede. Visserligen förlänade Konung Adolf Fredrik (1751–1771) sin systerdotter Kejsarinnan Katharina II av Ryssland Serafimerorden redan år 1763, men ryska härskarinnan mottog utmärkelsen inte uttryckligen i egenskap kvinnlig ledamot, utan såsom riddare av Kungl Maj:ts Orden. Hennes (nr 65) målades stilenligt med en av kejsarkronan krönt svensk sköld, omgiven av S:t Andreas- och Serafimerordens bägge kedjor. Kejsarinnans sköld kom därigenom att framstå som en prototyp för de som senare kom att uppmålas för kvinnliga utländska riddare av Serafimerorden.
De svenska ordnarna var från begynnelsen manliga riddarordnar. År 1908 bestämdes emellertid av Konung Gustaf V (1907–1950) i ordinarie ordenskapitel att “Serafimerorden bäres av Sveriges Drottning“. Sålunda kom totalt tre stora kungliga serafimersköldar att uppmålas enligt denna bestämmelse: för den år 1913 avlidna änkedrottningen Sofia (nr 576), sedan för den 1930 avlidna drottning Victoria (nr 575) samt slutligen för drottning Louise först året efter hennes död år 1965 (nr 708).
De regerande svenska konungarnas gemåler var sålunda i enlighet med 1908 års bestämmelse fram till 1952 formellt sett varken “riddare” eller “ledamöter”, men var som “bärare” innehavare av Serafimerorden. Enligt det från 1500-talet stammande svenska kungliga bruket förde drottningarna riksvapnet med sina respektive ättevapen som hjärtsköld – alltså i dessa fall Nassau, Baden och Mountbatten – i stället för den regerande kungaättens dynastivapen. Storleken på drottningarnas serafimerplåtar anpassades efter måtten på stormästarsköldarna (c:a 74 x 100 cm) och kom att upphängas i anslutning till dessa intill Bernadottekoret i Riddarholmskyrkan. Vapensköldarna omgavs med serafimerkedjan, trots att de svenska drottningarna själva aldrig i praktiken anlade ordenskedjan. Det fåtal utländska kvinnliga serafimerriddare, som under första hälften av 1900-talet kom att utnämnas, var alla regerande och fick sålunda sina vapen uppmålade med kedja i tur och ordning efter utnämningsår: 1922 Drottning Wilhelmina av Nederländerna (nr 646), följd 1939 av Storhertiginnan Charlotte av Luxemburg (nr 693) och 1946 av Prinsessan sedermera Drottning Juliana av Nederländerna (nr 698).
David Friefeldts vapenmåleri 1914–1978
Drottning Sofias serafimersköld målades 1915 av den då 25-årige konstnären David G Friefeldt, som i unga år hade lärt sig sköldmåleriet i faderns firma och även – efter erhållet statsstipendium – som hantverksgesäll utomlands. Med David Friefeldt kommer vi till en ny epok inom Serafimerordens vapenmåleri. Som ordensmålare från år 1914 till sin död 1978 utförde han inte mindre än 169 nya serafimervapen, mer än en femtdel av det totala sköldbeståndet.
David Friefeldts tidigaste serafimersköldar underordnades till form och teknik hans omedelbara föregångares. En större stilmässig självständighet låter han dock redan hösten 1915 ana exempelvis i skölden för den ryske Storfursten Konstantin Konstantinovitj (nr 528). Sedan vintern 1915–1916 målades alltmera fullständiga heraldiska vapen, alltså försedda med hjälm och hjälmprydnad och inte som ditintills huvudsakligen enbart sköld med kedja och i förekommande fall rangkrona. De första exemplen på denna mer personliga formgivning möter i serafimersköldarna för riksmarskalken greve Douglas (nr 537), den tyske storamiralen von Koester (nr 561) och för Kejsar Frans Josef av Österrike (nr 311). Denna förändring i riddarvapnens utformning torde knappast ha kunnat äga rum utan den dåvarande, 1903–1931 tjänstgörande riksheraldikern greve Adam Lewenhaupts goda minne. Men man kan även ana ett allt starkare inflytande från dennes efterträdare friherre Harald Fleetwood (sekreterare i Riksheraldikerämbetet från år 1910, riksheraldiker 1931–1953). Man märker förvisso att de inhämtade vapenförlagorna nogsamt följdes av ordensmålaren. Kejsar Franz Josefs ovannämnda vapen bygger tveklöst på den kände österrikiske heraldikern Hugo Ströhls (1851–1919) teckning, liksom det år 1922 målade serafimervapnet för Konung Ludwig III av Bayern (nr 517) återspeglar den oförliknelige Otto Hupps (1859–1949) mästarhand – samtidigt som helheten ändå förblivit Friefeldts.
För de ofrälse serafimerriddarna skapades från och med år 1916 konsekventare än tidigare heraldiskt uttrycksfulla borgerliga vapen, varför de mot slutet av 1800-talet allt vanligare oheraldiska monogrammen som sköldemärken inte mer kom till användning. Endast vid två tillfällen utförde David Friefeldt serafimersköldar med monogram, nämligen år 1914 för den franske presidenten Poincaré (nr 619) samt år 1939 för den finske presidenten Kallio (nr 691). I det sistnämnda fallet utnyttjades bokstaven K helt enkelt såsom sköldemärke i den finländska flaggans tinkturer. I detta fall komponerades serafimerskölden av det gamla riksheraldikerämbetets och – från 1953 – den nytillkomna riksarkivets heraldiska sektions stilsäkra och trogna tecknare under ett halvsekel fröken Brita Grep (död 1969). De självvalda vapensköldarna, omgivna av ordenskedjan och mestadels upptill åtföljda av ett personligt valspråk på ett devisband i enlighet med Serafimerordens klassiska tradition, blev nu under drygt tre årtionden det gängse för serafimerriddare av icke adlig härkomst.
Från och med år 1949 uppmålades även fullständiga vapen för borgerliga riddare, med sluten hjälm, hjälmtäcke, vulst och hjälmprydnad, men nu med mottot på ett devisband nertill på serafimerplåtarna. Denna typ inleddes med vapnet för statsministern Axel Pehrsson-Bramstorp (nr 703). Vid tillkomsten av nya vapen vid denna tid torde man inte ha kunnat bortse från inflytandet från en internationellt renommerad heraldiker som hovkamreraren och kanslisten vid Kungl Maj:ts Orden Arvid Berghman (död 1961), vilken ägnat den borgerliga heraldiken samt de nordiska riddarordnarna sin särskilda uppmärksamhet.
Den svenska heraldikens förnyelse och 1900-talets stilutveckling speglas genom sex årtionden i Friefeldts sköldmåleri. Detta kom även att gälla heraldiken genom serafimersköldarna för ledamöterna i andliga ståndet. Sålunda återupptogs på 1920-talet det senmedeltida bruket att i biskopsvapen låta kvadrera skölden mellan stiftets och innehavarens personliga vapenbild, som utmärktes med mitra, korsstav och kräkla (nr 643, 654, 692, 732 och 757).
För adliga serafimerriddare kröntes vapenskölden till att börja med alltjämt enbart med rangkronan (nr 625), men snart tilltog fullständiga vapnen med hjälm och hjälmprydnad (nr 629, 624), liksom för högadeln också sköldhållare (nr 516).
De utländska furstliga vapnen målades ofta med vapenmantel (nr 513) eller vapentält (nr 601). Serafimervapnen för de svenska konungarna och arvfurstarna förblev däremot till innehållet tämligen oförändrade under Konung Gustaf V:s regering.
Konung Gustaf VI Adolf (1950–1973) genomförde några förändringar, som kom att beröra vapenbruket. De reviderade ordensstatuterna av år 1952 öppnade de svenska riddarordnarna även för kvinnliga ledamöter. Därmed bestämdes att Serafimerorden förutom av Sveriges Drottning, kronprins och arvfurstar även skulle innehas av prinsessorna. Prinsessorna Sibyllas (nr 713) och Ingeborgs (nr 718) serafimervapen målades därför år 1968 med oval damsköld och med ordenstecknet hängande i ordensbandet.
Under David Friefeldts 64-åriga verksamhet som ordensmålare gör sig efter 1950-talets mitt en förändring i det heraldiska formspråket märkbar, nämligen en gradvis övergång från ett ditintills måttfullt plastiskt vapenmåleri till ett mer ytmässigt. Flatstilen inskränkte sig inledningsvis till sköldemärkenas ytbehandling (se herr Guldberg, nr 729, president Kekkonen, nr 731 och Konung Olav V, nr 734). Genom påverkan från den tjänstgörande statsheraldikern Gunnar Scheffer (1953–1974, död 1981), som i Sverige gjorde sig till en förespråkare för ett modernt ytmässigt vapenmåleri utifrån den framstående norske heraldikern Harald Traettebergs färglära, kom detta ytmässiga måleri för Serafimerordens del att på 1970-talet inte blott gälla själva sköldarna, utan att rentav påverka hjälmarnas och hjälmtäckets formgivning (se herr Thapper, nr 765), Att David Friefeldt efter drygt fyra decenniers verksamhet i det svenska ordensväsendets tjänst och vid 67 års ålder var i stånd att genom utifrån kommande direktiv och impulser modifiera den heraldiska stil, som han vid unga år lärt och med utmärkelse praktiserat i sitt konstnärsliv, vittnar om ett icke ringa mått av personlig ödmjukhet inför uppgiften. Sin exempellösa verksamhet som vapenmålare vid Kungl Maj:ts Orden slöt David Friefeldt år 1978 i sitt 89:de levnadsår med serafimerskölden för den tyske förbundspresidenten Gustav Heinemann (nr 767).
Det nuvarande utförandet av serafimervapnen efter år 1984
I och med David Friefeldts död år 1978 vilade Serafimerordens vapenmåleri flera år i avsaknad av en efterföljare. När sköldmåleriet år 1985 återupptogs, efter något års förberedelse inför detta projekt, måste det svenska ordensväsendets förändrade situation tas i beaktande. Genom Kungl Maj:ts ordenskungörelse år 1974 och de samma år i extra ordenskapitel fastställda nya stadgarna inskränktes förläningen av Serafimerorden till utländsk statschef eller därmed jämställd – d v s kungliga gemåler och tronföljare. År 1995 ändrades ordenskungörelsen vid två tillfällen. Ändringen innebar att Konungen numera äger tilldela Kungl Serafimerorden till statschefer och därmed jämställda utlänningar samt medlemmar av det svenska konungahuset.
Ytterst bestämmer Konungen som de Svenska Riddarordnarnas Stormästare för vem en vapensköld skall uppmålas. I regel sker detta för den som mottagit ordens kedja. Den faktiska förläningen av serafimerkedjan sker endast såsom särskild utmärkelse. Enligt heraldisk praxis bär däremot varje riddare av tradition ordenskedjan runt skölden på sin serafimerplåt, medan präster och kvinnliga ledamöter bär sina ordenstecken i serafimerbandet. Endast de damer, som emottagit serafimerkedjan som särskild utmärkelse – i praktiken kommer endast ett fåtal regerande drottningar (nr 722, 735 och 783), tronföljare (nr 784) och statspresidenter (nr 795) i fråga – får i själva verket kedjan uppmålad på sina serafimersköldar.
Tekniskt utförs numera serafimervapnen på svartlackerade kopparplåtar med måtten 74×100 cm för Konungens och Drottningens sköldar samt med 50×66 cm för övriga riddare och ledamöter, alla plåtar med två utfilade rektangulära upphängsningshål i de bägge övre hörnen. Även om de fram till nyåret 1998 av den nuvarande vapenmålaren (författaren till detta avsnitt) sedan 1985 utförda serafimersköldarna har målats med nutida färger (Deka Color Emaillack-Zierfarbe), har vi funnit tillbaka till den klassiska lystertekniken från 1700-talets serafimersköldar och utför alltså numera måleriet på slagaluminium (i stället för det lättoxiderande bladsilvret) och bladguld, som möjliggör en större transparens och lyskraft. Serafimersköldarna slutlackeras med klarlack.
En konsekvent återgång till Serafimerordens äldre bruk består vidare däri, att numera generellt endast respektive vapensköld utförs, som – utan att föreskriva en viss sköldform – för riddarna omges av ordenskedjan och för ledamöterna av ordensbandet med ordenstecknet hängande nertill. Skölden må krönas med rangkrona och förses med ett heraldiskt ämbetstecken. Ett valspråk bör normalt tillfogas upptill med förgyllda bokstäver på ett vitt devisband. Nertill lägges med bladguld ordensinnehavarens namn och titel på den ena sidan samt utnämnings- och slutligen dödsdatum på den andra sidan av serafimerskölden.